För elva år sedan fick en berättelse med hjärta, ett gediget hantverk och älskvärda karaktär sin premiär. Sagan om ringen satte Peter Jackson på kartan och motsvarade förväntningarna – resten är filmhistoria. Efter nio år skulle äntligen berättelsen om Bilbo komma till liv efter bolagsstrul och en lång tvist om vem som skulle sätta sig i regissörsstolen. Till allas förtjusning tog sig till slut Peter Jackson an uppdraget, och med sig på resan fanns tekniken High Frame Rate, vilket kort och gott innebär att historien filmats i 48 bilder i sekunden istället för branschstandarden 24 bilder i sekunden.
Åsikterna kommer självklart gå isär kring den nya tekniken, men den spontana känslan är ändå att magin i Midgård har fått sig en rejäl törn. Det är ett tekniskt imponerande vidunder som rullar framför mina ögon under nattpremiären, men det gedigna hantverket lyser med sin frånvaro i större delen av filmen. Förhandssnacket handlade om likheten med en tv-film, men jag skulle snarare hävda att det vi får bevittna är ett grafiskt imponerande tv-spel. Actionscenerna är dessutom dramaturgiskt uppbyggda som förrenderade cutscenes, eller som en vän så väl uttryckte det:
“Jag väntade bara på att ett meddelande skulle komma upp på skärmen med instruktioner om vilka knappkombinationer som skulle behövas för att ta sig ur de knivigaste situationerna.”
Ett annat stort problem är valet att dela upp den 300 sidor långa boken i tre filmer. Detta innebär en på tok för lång och ointressant inledning i Fylke, ändlöst långsamma landskapsbilder och upprepade sekvenser där dvärgarna måste fly från för tuffa fiender. För att inte tala om trollkarlen Radagast den brune som nästan når upp till Jar Jar Binks-klass. Någon borde stoppat denna fåntratt till karaktär att få ens en sida i det alltför långdragna manuset. Tack och lov är Martin Freeman i rollen som Bilbo magnifikt castad och ger berättelsen hjärtat som behövs för att rädda en del av hedern. Filmens tveklöst bästa scen är gåtduellen med Gollum i grottan som visar hur Bilbo till slut lyckades lägga beslag på Härskarringen. Bland dvärgarna är det bara Richard Armitage i rollen som ledaren Thorin Ekensköld som utmärker sig med sin hårda framtoning och stridslystna attityd. Resten av dvärgarna springer mest runt i bakgrunden, fäller putslustiga kommentarer och drattar på ändan i ett konstant flöde av plump slapstick-humor.
Hobbit: En oväntad resa är helt klart en besvikelse som skulle mått bättre av en kortare speltid och någon som kunde begränsa antalet dåliga idéer. Nästa anhalt är att se resultatet i 2d för att undersöka om det åtminstone kan rädda en bråkdel av det aningen charmlösa matinéäventyret jag just fått bevittna. Skepticismen överröstar förväntningarna när den ett år långa väntan påbörjas inför nästa del i trilogin.