En klassisk formel
Biografiska filmer om musiklegender såsom Johnny Cash i Walk The Line, John Lennon i Nowhere Boy och Ray Charles i Ray följer den klassiska amerikanska formeln om motgång och framgång. Att återberätta en persons liv i rörlig bild har den dramaturgiska fördelen att effektivt tydliggöra kontrasterna mellan myten som rör sig på ytan och sanningen som vilar därunder. Däremellan uppstår musiken. Meningen med en biografisk film är att teckna en persons liv. Vi vill i första hand veta vem Monica Zetterlund var bakom det blonda håret, varför Ian Curtis valde att hänga sig själv. Frågor som dessa kan ge svar på gåtan om musikens uppkomst – skapande är ett resultat av den process som sker inuti en människa. Det finns dock andra sätt än den klassiska formeln för att ge liv åt såväl musiken som människan bakom.
Den bortglömda inspirationen
Fjolårets Känn ingen sorg, en film om vänskap berättad genom Håkan Hellströms musik, och I’m Not There, som genom sex olika skådespelare gestaltar olika perioder i Bob Dylans liv, är exempel på filmer som formar sig kring artistens personlighet snarare än att berätta om artisten. Människor, såsom rapparen Biggie Smalls som i filmen Notorious finner vägen ut genom kriminalitet via musiken, inspirerar, men inspiration i sig självt är sällan något som gestaltas på film. Den där melodin som plötsligt befinner sig i huvudet, de där orden som formar sig till en brygga. Musikaliska legender är inte framgångsrika eller beundrade på grund av det liv de levt utan på grund av den musik som de skapat. I den svenska filmen Cornelis finns ett försök till att fånga den poesi som Cornelis Vreeswijks låtar bär. Produktionsbolaget bakom Monica Z ska härnäst ge sig i kast med att filmatisera Ted Gärdestads tragiska öde. Ted Gärdestad var schizofren. Bättre huvud än hans att ge sig in i i jakten på inspirationens plötsliga ingivelse går nog inte att finna.