Mikael Marcimain
Har du i och med den här filmen fått göra upp med din egen bild av Sverige?
På ett sätt kan man väl säga det eftersom jag är uppvuxen i Stockholm. Filmen utspelar sig i mitten av 70-talet, och jag var barn då. Det är klart att man upptäcker sin barndom på ett sätt, men att jag skulle gjort upp med den vet jag inte. Men det är intressant att se hur mycket som har förändrats under de senaste 40 åren.
Om jag har förstått det rätt så skrev manusförfattaren Marietta det här manuset specifikt för dig, vad har det gett dig för fördelar?
Vi har haft en otroligt tajt kommunikation, som regissör och manusförfattare. Vi har kunnat hoppa över alla artighetsfraser, gått direkt på kärnan, förstått varandras humor och snabbt kunnat bearbeta manuset tillsammans. Vi delade syn på vilken sorts film vi ville göra väldigt tidigt. Det gjorde att jag fick mycket gratis och kunde lätt ta det vidare från papper till bild.
Det har varit en lång process fram tills att den här filmen blev färdig, vad är det som gjort att ni inte gett upp?
Det var en så pass bra story och det fanns många duktiga människor som jag ville koppla till projektet, så jag tröttnade aldrig. Ibland kan man ju misströsta och tänka, “blir det ingen film?”, men så har vi haft en fantastisk producent, Mimmi Spång från Garagefilm som hjälpt oss mycket med att hålla koll på budgeten. Hon har också fått slita och jobba stenhårt för att allt ska hålla ihop. Det är ett otroligt gummiband det där och en emotionell berg- och dalbana. Någonstans har ändå projektet varit tillräckligt solitt från början för att leva vidare och till slut bli en film.
Maktlöshet var en väldigt stark känsla jag fick efter att ha sett filmen. Hur gick tankegångarna kring att hålla mig som åskådare på avstånd under filmens gång?
Jag kan inte berätta för någon hur den ska uppleva filmen, så det får stå för dig. Tidigare har jag pratat med andra som har känt sig otroligt indragna. Men med maktlösheten kanske du menar att det är en film om en mörkläggning, och när vi går ut från historien så är det inte en självklarhet vad som kommer att hända. En tydlig känsla man får är ändå en maktlöshet inför att man bevittnar någonting som är väldigt fel och man frågar sig vem som egentligen betalar priset? Filmen handlar väldigt mycket om förlorad oskuld. Det är inte bara tjejernas förlorade oskuld, det är ett helt samhälles. Men vad tar man med sig och vart leder detta? Den ställer väldigt mycket frågor och det finns inte alltid ett svar.
Sofia Karemyr – Iris
Josefin Asplund – Sonja
Ruth Vega Fernandez – Sasja
Historien är mörk, fotot mörkt, karaktärerna nattsvarta – hur mår ni idag egentligen?
Sofia: Förvånansvärt bra!
Josefin: Det är nog först efteråt som man inser hur påverkad man har blivit. Men under själva inspelningen är det trots allt en karaktär man spelar, vilket gör att man inte blir påverkad förrän man ser resultatet.
Ruth: Inom inspelningsteamet var det kanske inte lättsamt, men det var inte alls en deprimerande stämning. Vissa regissörer kan ju vara väldigt hårda i sitt sätt för att få fram prestationer, men varken Mikael eller Hoyte är såna. Det var helt enkelt en väldigt bra och rolig stämning. Jag tror att det kan vara det som behövs för att kunna gå in i så pass tunga roller, annars finns risken att man går sönder.
Hur har ni förhållit er till att filmen är baserad på verkliga händelser? Har ni gjort mycket research och hämtat inspiration från verkliga människor för att forma era karaktärer?
Josefin: Vi fick ta del av väldigt mycket material i form av böcker och inspelade intervjuer.
Ruth: Framförallt är filmen inspirerad av en tidsanda och en period snarare än specifika personer. Det är fiktion, även om man låter sig inspireras av verkliga händelser.
Sofia: Bara att komma i 70-talskläderna gjorde mycket för karaktären.
Ruth: Filmer som Tre dagar för Condor, Alla presidentens män och Serpico hjälpte även till mycket.
Visste ni redan när ni fick rollerna att detta skulle bli en av de bästa svenska filmerna på mycket länge? Var ambitionsnivån hög och hur märktes det?
Josefine: Relationerna blir så pass personliga och man kommer varandra nära, så under inspelningen var det ingenting som slog mig.
Sofia: Detta är min första film så jag visste egentligen inte hur det brukar gå till. Det jag vet är att det skrevs om den här filmen redan runt midsommar förra året.
Josefine: Då förstod man att det skulle bli någonting jäkligt bra!
Ni gestaltar två tjejer som blir utnyttjade och svikna av såväl människor runt omkring dem som samhället. Gjorde upplevelsen av inspelningen att ni såg världen på ett nytt sätt eller att ni blev mer sårbara och medvetna om er omgivning?
Josefine: Jag var redan innan engagerad i hur unga flickor utnyttjas och i kvinnofrågor. Det här händer fortfarande, det händer idag och det händer imorgon.
Ruth: Jag känner mig väldigt stolt och lycklig över att någon väljer att ta upp detta. Detta händer i Sverige och i vanliga fall är det så lätt för oss att prata om problemen i andra länder. På det sättet tycker jag att filmen är väldigt viktig och att den öppnar upp för en debatt. Människor borde vara värda lika mycket, men det är vi inte i dagens samhälle.