Den 18-åriga fjortisen och studenten Kristin (Linda Molin) fantiserar om storstadsglamour och en flykt från den svenska hålan hon bor i. Entusiastiskt söker hon ett jobb som utlandskrönikör på ortens lokaltidning. När drömmen plötsligt blir sann och resan till New York, möjligheternas stad, bara är en blöt studentfest bort, ser det ut som att hon äntligen ska få fly det liv hon så länge avskytt. Men alkohol och sömnbrist sätter käppar i hjulet. Efter hårt festande och ett fyllestrul senare, bestämmer hon sig för att hålla sig vaken hela natten tillsammans med raggets syrra, den smått introverta 17-åriga Andrea (Fanny Ketter). Som förväntat leder uppesittandet till försovning – och ett plan som flyr Sverige utan Kristin. I skam gömmer hon sig hos Andrea och i ren desperation bestämmer hon sig för att fejka sin vistelse i New York, för att på så sätt undvika omgivningens dömande blickar i väntan på en ny flygbiljett.
En osympatisk gaphals
Det är inte svårt att räkna ut att de två motsatserna har mycket att lära av varandra, och att en oväntad vänskap ska komma att formas under filmens 101 minuter. Detta trots att huvudkaraktären Kristin målas upp som en helt outhärdlig och närmast psykotisk tonåring, en känsla som aldrig riktigt släpper, trots upprepade försök att framställa Kristin som en sökande människa, på väg att finna en ny väg i livet. Att den vänliga och sårade själen Andrea inte ger sig i kast med mordförsök redan 15 minuter in i filmen är en gåta för sig. Den enklaste förklaringen finnes nog närmast i den hårda och kalla omgivningen. En mer själlös tolkning av sidokaraktärer har jag svårt att nämna på rak arm. Karins syster skänker ingen tröst ens i de mörkaste av stunder, chefredaktören för lokaltidningen agerar som en seriefigur och skolkamraterna är mobbare hela högen.
Träffsäker karaktärsskildring
Filmens största behållningen bjuder Fanny Ketter på som plågade Andrea. Hennes tystnad talar för en djup sorg, och det återhållsamma skådespeleriet, grundat i enstaka blickar som utstrålar längtan efter känslomässig frihet, är hjärtskärande att se. Hon ger oss en livs levande människa, som till skillnad från resten av filmens karaktärsgalleri, inte går att återfinna i varenda en av de senaste 10 årens svenska ungdomsfilmer. Fotot är vackert och klippningen rapp, filmen glimmar stundvis till av träffsäker humor och hjärtat sitter oftast på rätt plats.
Problemet ligger i bristen på idéer och välutvecklade karaktärer, något som inte ens regissörens och manusförfattarens uppenbara talang, vilja och kreativitet kan lösa.