Året är 1858, tre år före det amerikanska inbördeskriget och slaveriet är fortfarande i full rullning i frihetens land. Prisjägaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) fritar den fängslade Django (Jamie Foxx) från två slavhandlare efter den första av många blodiga uppgörelser. Tillsammans ger de sig ut på ett våldståg för att sätta kulor i huvudet på banditer, slavhandlare och till slut mannen som tagit Djangos fru ifrån honom, den hänsynslösa plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio).
Scener att dö för
Django Unchained liknar på många plan Tarantinos andra världskriget-fantasi Inglorious Basterds. Hämndtemat, fiktionalisering av en mörk tid i vår historia och kompromisslöst övervåld – allt finns där för att det inte ska råda några tvivel om vem som styr skutan. I trogen anda är Django Unchained även sprängfylld med genialiskt utmejslad dialog, scener som får dig att sitta som på nålar och en jävla massa attityd. Det finns nog bara en man som kan lyckas göra ett två timmar och 45 minuter långt westernepos med en så pass enkel och linjär premiss – i det här fallet sker det på både gott och ont. Även om scenerna separat är fantastiskt underhållande så blir det ibland långdraget. En känsla infinner sig att Django Unchained består av en samling massiva, briljanta block som i sin helhet skapar ett bitvis stolpigt flöde.
I vanlig ordning kommer Tarantinos karaktärer med extra allt och castingvalen är briljanta. Christoph Waltz karaktär Dr. King Schultz når upp till Hans Landa-klass när han får briljera med sin känsla för komisk tajming. Leonard DiCaprio ger liv åt ärkesvinet Calvin Candie i en prestation som visar en helt ny sida av skådespelaren. Vi får heller inte glömma att Samuel L. Jackson gör en storstilad comeback i finrummet som den psykotiskt ondskefulla slaven Stephen, Candies högra hand. Tarantino vet hur man tar vara på talang och skruvar den alltid ett extra varv för ta fram filmpersonligheter med kultpotential. Den svaga länken i ensemblen står Jamie Foxx för med en något blek tolkning av titelkaraktären Django där en dos attityd saknas för att rättfärdiga hans handlingar.
Exploateringsvåld för hela slanten
Våldsförhärligandet är på sin plats och når i vissa sekvenser nya, osmakliga höjder. De exploaterande bilderna av nedbrutna slavar som slår ihjäl varandra för slavhandlarnas nöjes skull, kroppar sönderslitna av blodtörstiga hundar och smärtsamma piskrapp som viner över de sargade ryggarna får en att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta syftet. Hämnden är ljuv heter det och när Django får ge tillbaka sker det på ett minst lika smutsigt sätt. Det väcker starka känslor men eftertanken saknas. Det är förstås öppet mål att kritisera Tarantino för hans signum som våldets mästare, men med lite mer finess och substans hade känslorna istället känts befogade.
Django Unchained är visuellt bländande, har ett coolt soundtrack och är fylld till bredden med scener som många regissörer bara kan drömma om. Bered er på ännu ett Tarantinoverk som sent ska glömmas.