Den boxande underdogen är ett klassiskt tema som setts på vita duken sedan 1940-talet och som garanterat får de amerikanska jurymedlemmarna att kasta guldstoff i boxningsringen.
Den verklighetsbaserade berättelsen om brödraparet fast i den crackstinnade white-trash myllan i det amerikanska industrisamhället, stod inför årets Oscarsgala uppradad som nominerad i kategorierna bästa redigering, bästa manliga och kvinnliga biroller, bästa manus och bästa regi. Christian Bale och Melissa Leo var slutligen de som fick gå hem med varsin Oscarstatyett för bästa manliga- och bästa kvinnliga biroll.
Filmen utspelar sig åren innan ”Irish” Micky Ward (Mark Wahlberg) i mitten av 1980-talet blev professionell boxare. Hans halvbror Dicky Eklund (Christian Bale) är en uträknad före detta boxare som spenderar sin vardag med att bli hög på crack-kokain – när plötsligt HBO anländer för att göra en dokumentär om honom, något som han själv tror ska leda till hans comeback i boxningsringen. Deras gemensamma mamma och manager, Alice, favoriserar Dicky framför Micky trots Dickys stökiga tillvaro. Dicky är den som ska återta familjens ära.
Vid en boxningsmatch får Micky av en slump hoppa in istället för sin bror eftersom familjen behöver prispengarna. Micky förlorar matchen och drar sig undan. Efter en karusell av händelser initierade av pengabristen så ställs Micky och Dicky inför rätta. Micky går fri medan Dicky hamnar i fängelse. Efter många turer fram och tillbaka står återigen Micky innanför de fruktade repen med lindade händer i svarta boxningshandskar – och denna gång vinner han!
Frågan är om The Fighter tillför något nytt till raden av hyllade boxningsfilmer. Storyn känns igen, men är det inte det som är grejen? Underdogen som slår sig fram genom misär och som slutligen segrar tillhör ju kapitlet om den amerikanska drömmen som närt filmindustrin i snart hundra år. Temat är odödligt och lika mycket en hoppingivande faktor i det mänskliga sinnet som en garanterad kassako.