I The Wolfman återvänder adelsmannen Lawrence Talbot till sin barndomsby för att söka efter sin försvunne bror och återförenas med sin far. Han blir snart varse om att något med fruktansvärd styrka och omättlig blodtörst har dödat bybor, och att en misstänksam Scotland Yard-polis har anlänt till byn för att undersöka saken.
Medan han försöker få de blodiga pusselbitarna att falla på plats, hör Talbot talas om en uråldrig förbannelse som vid fullmåne förvandlar de drabbade till varulvar. För att kunna stoppa slakten och skydda kvinnan som han har förälskat sig i måste han nu förgöra den onda varelse som lurar i skogarna. Men medan han jagar den mardrömslika besten upptäcker han till sin att en djurisk sida hos honom själv börjar göra sig påmind.
Under senare år har vi sätt Benicio del Toro som Che Guevara i Steven Soderberghs filmer om Che och i en utmärkt rollprestation som utslagen man i Susanne Biers ”Things We Lost in the Fire”. Sin Oscar vann han redan 2003 för sin biroll i Traffic. The Wolman har utvecklat sig till ett drömprojekt för huvudrollsinnehavaren del Toro som uppskattade att få kliva in drömvärld för att gestalta något kul och annorlunda.
Du är ett fan av originalet?
– Ja. När jag var barn och växte upp i Puerto Rico brukade jag kolla på kortversioner av de klassiska skräckfilmerna från 1930-talet på smalfilm. Jag blev förälskad i dom alla: Frankenstein, The Wolf Man, Dracula och King Kong. Vi brukade projicerade de korta 4-minutersfilmerna på väggen. Det var först senare som jag på teve såg långfilmsversionerna.
Du älskar originalet, men filmen har kanske inte stått sig lika bra över tid som sina genrekamrater. Varför är det så?
– För att vara ärlig. Manuset till originalet skrevs troligen på ett par veckor. Till The Wolf Man finns det ingen litterär förlaga, som till Dracula och Frankenstein. Orginalfilmen är charmig och är bra av sentimentala orsaker, men den gamla filmen är tunn för dagens betraktare. Men den har varit betydelsefull av flera orsaker och haft ett stort inflytande på många filmer i genren.
Är det psykologiskt djup du saknar i originalet?
– Ja, därför har vi försökt tillföra ytterligare en dimension till storyn. Vi har dessutom jobbat hårt med att hitta rätt utryck i make-up och kostym. Grunderna i originalet finns med i vår version. Talbot återvänder hem och blir biten av odjuret, men har svårt att förstå att han håller på att förvandlas till varulv. Han fångas i en tragedi och den enda lösningen finns i silverkulan. Det är grunderna i originalet, men 1941 kunde man inte göra specialeffekter i någon större omfattning. Det har vi ändrat på och uppdaterat berättandet till dagens dramaturgi.
Hur involverad har du varit i filmens tillkomst?
– Jag är också producent till filmen. Vi presenterade våra tankar för Universal, som nappade på idén. Det var under tiden jag höll på med att spela in Che-filmerna med Soderbergh, så jag hade långt skägg och såg ut som en grottmänniska. Så fort vi fick klartecken anlitade vi skickliga manusförfattare som kunde uppdatera originalfilmen.
Vad har du på gång härnäst?
– Lite blandat, men jag ska jobba med Scorsese och ett projekt som heter Silence. Jag vet inte när det blir, men jag ser verkligen fram emot det.
The Wolfman nådde svenska biografer den 10 februari och i övriga roller syns bland annat Anthony Hopkins (”När Lammen Tystnar”) och Emily Blunt (”The Jane Austen Book Club”). För regin svarar Joe Johnston (Jurassic Park III).