Det låter inte fartfyllt, men Boyle har genom musik och snabba klipp skapat en film kring överlevnadsinstinktens dramatik. 127 timmar baseras på en sann historia om Aron Ralstons vildmarksäventyr. Genom en olyckshändelse fastnar han i en klippskreva med armen fastklämd under ett stenblock som rasat. Efter flera dygn inser han att ingen kommer att hitta honom och att det enda sättet att överleva är genom att skära av sig sin egen arm.
– När människor hör talas om historien säger många ”något sådant skulle jag aldrig kunna göra”, men jag tror att vi alla skulle göra vad som helst för att överleva. Under de drygt fem dagarna i vildmarken förstod Ralston det fulla värdet av livet, berättar regissören Boyle.
Att besegra det omöjliga
Fastklämd i klippskrevan utkämpar Ralston ett krig mot naturen och sina egna demoner. Han finner kraft och livsgnista genom att tänka på sina vänner, sin flickvän, familj och de han mötte innan olyckan.
– Filmen visar att Ralston aldrig var riktigt ensam i klippan. Fysiskt var han det, men på ett andligt plan omgavs han av alla han kände och älskade. Det är den tanken som ger rätt dimension till filmen, fortsätter Boyle.
127 timmar är inspelad i Canyonlands i Utah. Nationalparkens ödemark är en stor kontrast mot Boyles förra film som spelades in i mångmiljonstaden Mumbai.
– Det kändes märkligt att komma från folkmyllret i Indien till lugnet i de amerikanska bergen. De filmerna ser därför helt olika ut, men de har ändå något gemensamt. De handlar om att besegra det omöjliga.