Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Recension: Super Mario Party (2018)

Äntligen ett Mario Party som ganska bra

Digital Lifes Henrik Skapare blir alltid lika pepp på att sätta tänderna i ett nytt Mario Party-spel. Och han blir alltid lika besviken. Till hans stora förvåning är det elfte spelet i serien det bästa på mer än ett decennium.

Varje gång ett nytt spel i Mario Party-serien släpps kastar jag mig över det med samma blinda nyfikenhet, i tron om att jag på ett ögonblick ska färdas tillbaka till de sena tonårens Mario Party-bataljer hemma i pojkrummet. Men så blir det aldrig. Med blicken i golvet får jag slutligen erkänna både för mig själv och mina medspelare att nej, det är visst inte roligare än såhär.

Att den elfte delen i serien plockar bort siffran och kort och gott kallar sig Super Mario Party är ett gott tecken, om inte annat för att jag helst inte vill bli påmind om det mediokra Mario Party 10. Någon nystart är det inte dock inte tal om. Snarare som en liten återgång till en tid så digitala brädspel med Mario och hans vänner var lite – men inte mycket – roligare.

Ett välbekant upplägg

Den största nyheten är att alla karaktärer i spelet har varsin specialtärning som kan ge dem olika fördelar, men det är ärligt talat inte mycket till nyhet. I allt väsentligt bjuds det på samma patenterade mix av brädspel och minispelsfrossa som vi är vana vid.

På spelbrädet samlas fyra spelare för att slå digital tärning i hopp om att hamna på bra rutor. Efter varje runda vankas minispel där spelarna kan sno poäng från varandra. Att titta på när datorstyrda motståndare slår tärning är fortfarande dötrist, men det är åtminstone en anledning att samla ihop tre kompisar att spela med – och det är ju då spelet blir som bäst.

Annons

Minispelen är de bästa på länge

Själva spelbrädena är det inte så mycket att orda om. De är byggda kring olika teman och bjuder på en viss variation. Desto mer intressanta är minispelen. De är 80 stycken till antalet och även om det finns några riktiga bottennapp är nivån relativt hög. Det ska stekas kött, balanseras på tunnor, vattnas blommor, samlas mynt, byggas isskulpturer och sprutas med vattenkanoner.

En anledning till att spelet känns så fräscht som det gör är att man har använt Switch-kontrollernas alla sensorer föra att bygga minispel som känns intuitiva och roliga. Det finns till exempel inte ett enda spel som bygger på monoton idioti av typen ”snurra så snabbt på analogspaken tills den går sönder”. Istället är det hela handen som ska snurras, knyckas med och slängas omkring tills den ömmar.

De största bristerna är inte åtgärdade

Nintendo Switch känns som gjord för den här typen av spel, och att fyra spelare kan greppa varsin Joycon och vara med är toppen. Men även om spelet är lite mer genomtänkt än vanligt är bristerna de samma. Det vill säga att det inte är kul särskilt länge, att det inte går att välja bort datorstyrda motståndare och att det i slutändan mest handlar om tur.

För min egen del kommer jag den närmaste tiden ha det här spelet ståendes nära till hands i bokhyllan, istället för att förvisa det till recensionsexens kyrkogård i den stora plastbacken under soffan. Och det är ett gott betyg.

Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive

Våra senaste jämförande tester
Bäst i test: True Wireless-hörlurar
Bäst i Test: Trådlösa sporthörlurar
Bäst i test: Träningsarmband
Bäst i test: Sportklockor
Bäst i test: Gaming-tangentbord
Bäst i test: 3 nya spelmöss

Visa kommentarer / Kommentera nu
Recension: Super Mario Party (2018) - Äntligen ett Mario Party som ganska bra Spel, Recensioner
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17