De japanska rollspelen har levt en minst sagt svajig tillvaro de senaste åren och om man spelar något av de senare Final Fantasy-spelen är det inte så svårt att förstå varför. Men vid sidan om all spretighet, all identitetslöshet och alla ängsliga influenser från väst har vi Persona-serien, som med sin patenterade mix av vardagssimulator och grottkravlande har gått från klarhet till klarhet.
Jämför priser på Persona 5 här (Prisjakt).
Startskärmen, med sina siluetter och sitt rödsvarta färgschema, är bland det coolaste vi sett och resten av det 100 timmar långa äventyret håller samma höga kvalitet. Karaktärsdesignen, musiken, fienderna, filmsekvenserna … ja, till och med laddningsskärmarna dryper av spelets särpräglade estetik.
Omöjligt att lägga ifrån sig
Men allting är inte bara yta. Även manuset imponerar genom att vara kul, påhittigt och faktiskt riktigt spännande. Din egen karaktär, den tystlåtna ungdomsbrottslingen som blir förflyttad till Tokyo efter att ha ställt till det för sig i sin hemstad, gör inte så mycket väsen av sig, men när kompisgänget börjar ta form gör även berättelsen det.
Kompisgänget upptäcker att de kan besöka en slags parallell dimension där vuxna som korrumperats av sina egna lustar, brister och begär representeras av olika tankepalats. De hårdbevakade palatsen är baserade på hur personerna ser på sig själva – och genom att lokalisera och stjäla deras käraste ägodel kan vi ställa allting till rätta och göra dem snälla. Det är fånigt och flummigt och ibland så skruvat att man inte tror sina ögon – men i den spelvärld som omsorgsfullt byggs upp känns det förbluffande logiskt. Stilmässigt rör sig spelet mellan svulstig dramatik, tonårsbekymmer, film noir, bisarra rädda-världen-upptåg och ren slapstickkomik.
Glöm inte att plugga till nästa prov!
Att spelet växlar mellan palatsen och vardagen i skolan ger spelet välbehövlig variation. I tidigare spel har de stridspartierna blivit lite väl enformiga, men den här gången är tempot högre och variationen större. När de turordningsbaserade striderna börjar kännas enahanda tas vi tillbaka till vardagen och allt som finns att göra runtom i staden – och det är mycket! Vid sidan om sina liv som ”phantom thieves” måste våra vänner plugga till prov, ta ströjobb för att få in pengar och – framförallt – stärka banden till varandra.
Persona 5 är välskrivet och snyggt och riktigt kul att spela, men om jag absolut måste vaska fram någon negativ kritik så är det att spelet inte visar någon som helst respekt för din tid. Inte nog med att spelet är fruktansvärt långt – ibland blir det lite väl mycket upprepningar och lite väl mycket pladder om saker vi redan har förstått. Men vad tusan, på det stora hela är ett av de bästa och mest helgjutna rollspel som kommit från Japan på åtminstone två decennier. Och om spelets karaktärer kan kombinera jobb och skola med att kämpa mot demoner kan väl du också det?
Läs även
Test: Playstation VR
Playstation VR: 13 spel betygsatta
Test: HTC Vive
Våra senaste jämförande tester
Bäst i test: Brusreducerande hörlurar
Bäst i test: Bluetooth-högtalare
Bäst i test: 5 tv-apparater med 4k
Bäst i test: In-ear-hörlurar
Bäst i test: Träningsarmband