Min gamla litteraturprofessor hade nog avfärdat den tvärkulturella korsbefruktningen som en skymf. Själv tycker jag att det känns spännande, på gränsen till pirrigt när Visceral Games tar sig an 1300-talseposet ”Den gudomliga komedin”.
Konstnärlig frihet
I det minst sagt episka diktverket vandrar Dante ner genom helvetestrattens nio kretsar av smärtsam bestraffning väggledd av den romerska diktaren Vergilius. Ledsagaren finns förvisso kvar i Visceral Games tolkning av helvetet, men mycket annat har förändrats. Inte minst Dante själv som förvandlats till en svettig korsriddare med svällande biceps och magiska krafter, ständigt på jakt efter sin älskade Beatrice.
Jag kan inte dra mig till minnes att diktverkets protagonist någonsin hamnade i handgemäng med de plågade demonerna. Spelets Dante gör det hela tiden, ofta med köttiga slagfält av avhuggna lemmar som resultat.
Hack ’n’ slash!
Spelmässigt påminner Dantes Inferno löjligt mycket om God of War och när Dante svingar Djävulens lie känns han minst lika skitförbannad som Kratos själv. Fightingen känns intuitiv med ett genomtänkt attacksystem samtidigt som grafiken flyter på i stadiga 60 fps. Dante stiger i level, uppgraderar sin arsenal av dödliga combos och bestiger blodtörstiga bestar om vartannat.
Jag som älskar genren blir naturligtvis hänförd. Men det finns brister. Dålig kameraföring behöver inte nödvändigtvis sänka ett spel av den här typen, men Dantes Inferno innehåller mer än bara slagsmål. Seriöst, vem i helvete konstruerar alla dessa rum med spakar, rörliga plattformar och tickande klockor? Vem? Helt plötsligt känns den sköna kontrollen sladdrig och oprecis, och när den fixerade kameravinkeln vägrar att hinta om färdvägen är jag farligt nära att begå minst en dödssynd hemma på kammaren.
En minnesvärd plats
Rent estetiskt är Dantes Inferno en ren provokation, så om du har en dragning åt det blodiga och slafsiga i tillvaron har du hittat rätt. Här kan syndare torna upp sig som evigt gnyende köttväggar längs blodröda floder och här är det fritt fram att spontanpynta väggar med pulserande kroppsöppningar istället för tavlor. Det är variationslöst men effektfullt. I den första kretsen, ”Limbo”, får vi slakta odöpta bäbisar och i ”Lust” hittar vi karaktärer så sexuellt förvridna att de skulle ge Silent Hills ärkesvin Pyramid Head gåshud.
När Dantes Inferno efter tiotalet timmar är avklarat är det just platsen, stämningen och bekantskaperna man minns bäst.