Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen
3

Repetitiv spänning

Alan Wake

I fem långa år har vi väntat på att finska Remedy ska klämma ur sig ett spel som kan mäta sig med deras imponerande ljuseffekter. Efter oräkneliga turer av spelmekanisk förädling, skrotade idéer och välregisserat PR-snack är Alan Wake här.

”Stephen King skrev en gång…” Jaja. Vi fattar grejen, och det hade vi gjort även om Alan Wakes suggestiva voiceover låtit bli att namedroppa den amerikanske skräckförfattaren i spelets inledning. Remedy gör ingen hemlighet av att de förkovrat sig i den psykologiska thrillerns dramaturgi för att ge oss någonting unikt. De populärkulturella referenserna vräker ner som ett piskande regn, och för en generation som växt upp med Twilight Zone och Arkiv X känns det som att komma hem.

Det börjar lovande

I den ruggigt täta inledningen stiftar vi bekantskap med Alan Wake, en prisad kriminalförfattare som dessvärre lider av svår skrivkramp. För att komma bort från storstadens alla måsten och eventuellt hitta tillbaka till skrivandet tar han med sin fru Alice till det pittoreska gruvsamhället Bright Falls. Men knappt hinner de stiga av färjan innan semestern förvandlas till en mardröm.

Efter en rad bisarra händelser försvinner Alice, och när Alan vaknar upp med en rejäl minneslucka är förvirringen total. Han blir inte ett dugg klokare av att läsa de lösryckta manuskriptsidor signerade ”Alan Wake” som ligger och skräpar runtom i staden.

Med sin träffsäkra atmosfär känns Bright Falls som en alldeles perfekt setting för en lågmäld thriller av den gamla skolan och för min del hade Remedys kronjuvel gladeligen fått vara ett peka-klicka-spel i Twin Peaks-mundering.

Annons

Men samtidigt vet jag att det finns en annan sida av spelet. Det har jag sett i trailers.

Som natt och dag

När mörkret lägger sig över Bright Falls förändras nämligen landskapet. Vinden viner i barrträdens toppar och stormen piskar upp den redan ogästvänliga stämningen. Den tidigare vykortsvackra skogen förvandlas till en kolsvart smet, fläckvis bruten av ljuskäglan från min produktplacerade ficklampa. Som om det klaustrofobiska mörkret inte hade varit tillräckligt skrämmande blir jag attackerad av demoniska skogshuggare, unisont insvepta i darrande skuggor.

Det är i den mörka skogen spelmekaniken tar vid och då förvandlas Alan Wake till ett hetsigt actionspel i samma skola som Max Payne. Det är tydligt att Remedy har gnuggat sina geniknölar för följa upp den speltekniska finessen ”bullet time” och den här gången är det kontrasten mellan ljus och mörker som dominerar mekaniken. För att de vansinniga lantisarna ska bli mottagliga för den sedvanliga arsenalen av pistoler och hagelgevär måste Alan först bränna bort det mörker som skyddar dem, någonting som är lättare sagt än gjort när ficklampans batterier envisas med att ta slut. Med sin tajta kontroll och sitt panikartade upplägg infriar fighterna alla förväntningar, åtminstone de första tio gångerna jag ställs inför samma situation…

Bitchslappad av en skottkärra

Till min stora besvikelse har Remedy inte gjort någon som helst ansats till att variera upplägget och hur de överhuvudtaget lyckas få ett så pass kort spel (jag klarade det på två kvällar) att kännas så hopplöst enformigt ligger bortom all logik. Trots sin tekniska briljans är skogen en riktigt tråkig plats uppbyggd kring linjära rutter och hjärndöda pussel som oftast är begränsade till att dra i en spak eller rikta en strålkastare.

Demonerna som till en början får mig att hoppa högt i soffan genererar på sin höjd en uppgivet suckande, och när det väl introduceras nya fiender i form av spökande traktorer, skogstokiga sladdvindor och flygande plåtar känns det bara fånigt. Ironiskt nog har spelmediets narrativa tillkortakommanden aldrig varit lika tydliga som när jag blir bitchslappad av en skottkärra samtidigt som jag sätter foten i en ovanligt dödlig vattenpöl.

Visst ska Remedys vassa penna Sam Lake ha en eloge för att berättandet håller en hög nivå genom hela spelet, men då illusionen hela tiden bryts av det väldigt speliga upplägget är det svårt att ta Alan Wakes öde på allvar. Att Remedy dessutom valt att rama in spelet som en tv-serie i sex episoder uppmuntrar till jämförelser med ”riktiga” tv-serier, och då framstår den i spelsammanhang intellektuella berättelsen som en ostig parodi.

Att ta sig igenom Alan Wake är en omtumlande men ganska begränsad upplevelse. Bitvis är det helt fantastiskt, men det är ändå de oinspirerade transportsträckorna man minns bäst. Med tanke på hur lång tid Remedy har arbetat med spelet vågar man väl inte hoppas på en förfinad uppföljare inom de närmaste åren, men man kan ju alltid fantisera om hur bra det hade kunnat bli.

Repetitiv spänning

I fem långa år har vi väntat på att finska Remedy ska klämma ur sig ett spel som kan mäta sig med deras imponerande ljuseffekter. Efter oräkneliga turer av spelmekanisk förädling, skrotade idéer och välregisserat PR-snack är Alan Wake här.


3
Vi diggar
  • Fantastisk atmosfär
  • många bra idéer
Vi dissar
  • Enformig spelmekanik
  • tröttsam skog
Visa kommentarer / Kommentera nu
Repetitiv spänning - Alan Wake
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17