Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Way Out West: Torsdag

konsertrecensioner

Kön in till GBG Films Studios liknar mest en motorväg, så när Adam Olenius utbrister att de inte trodde att en enda själ skulle orka ta sig ut till Hisingen känns det nästan tramsigt.

Libratone Too

Shout out louds
Kön in till GBG Films Studios liknar mest en motorväg, så när Adam Olenius utbrister att de inte trodde att en enda själ skulle orka ta sig ut till Hisingen känns det nästan tramsigt. Men direkt efter pumpas Impossible igång och dansen är ett faktum. Spelningen går lite upp och ner, ibland känns allting självklart som under allsången i Please, Please, Please eller i den finfina Fall Harder. Men stundtals blir det aningen segt, balladen Destroy landar exempelvis inte alls bra utan blir mest en transportsträcka. Avslutningen är det dock klass på, Tonight I Have To Leave It i sin bästa skrud och när bandet klivit av fortsätter publiken sjunga melodin om och om igen i något som visar sig vara en falsk förhoppning om extranummer.

Alabama Shakes
Det fem man starka Alabama Shakes från den amerikanska soulrockens mest förankrade mark erbjuder varken något unikt eller uppseendeväckande. Storvuxna kvinnor med gudabenådade pipor, ackompanjerade av minst lika storvuxna män i skägg, keps och smutsig t-shirt finns det gott om här i världen. Inte heller är det med svenska mått mätt särskilt populärt längre. Så när dem fick den stora äran (?) att, på det stora hela, inviga hela schabraket Way Out West på festivalens största scen började mina cyniska klockor att ringa, rejält. Jag menar, hur väl tacklar gemene hipster, med Eric Gadd som största soulreferens, autentisk soulmusik? Mycket väl visar det sig. För trots den lite otacksamma tiden, den på förhand alldeles för stora scenen och regnet samlas en hel del lyckliga och smådansande festivalbesökare framför Brittany Howards ofattbara scenkarisma och basisten Zac Cockrells gräsbefläckade jeans. Och jag har svårt att se några besvikna miner bland den brokiga skaran. Alabama Shakes slänger upp det ena starka soulkortet efter det andra. Blandar Joe Cocker-kompatibla bluestolvor med mjukt orgelinvirade kärleksballader och utstrålar en charmig vi-har-gjort-det-här-i-evigheter-aura. I slutändan lämnar Alabama Shakes oss i publiken hänförda och den stora, svårbemästrade Azaleascenen bemästrad.

Tame Impala
Solen gör ett kärt återbesök när Kevin Parker och hans australiensiska kompmusiker kliver upp på Azaleascenen. Publiken, som precis fått det tunga beskedet att kvällens, och festivalens, huvudakt Neil Young tvingats ställa in, drar en lättnadens suck. För när det kommer till kritan är kombinationen flummigt psykedelisk rockband och efterlängtat solsken ett fulldugligt substitut till den gamle rockräven och hans skadeskjutna Crazy Horse.
Tame Impala gör sedan vad de gör bäst: att spela obehagligt svårspelad musik på ett obehagligt enkelt vis. På låtlistan återfinns allt från de största hitsen från förra albumet Lonerism till låtar som hamnat på ett av bandets B-sidosamlingar, på scen ett gäng långhåriga surfarmusiker och i publikhavet en stark marijuanalukt. Allt är precis som det ska vara. Och det är kanske också där skon börjar kännas en aning trång. Bandet är så tight och låtarna så kirurgiskt placerade efter varandra att det hela blir något ointressant och intetsägande. Att frontman Parker dessutom är lika blyg som en tioårig skolflicka gör inte det hela bättre. Så trots ett extremt starkt och välspelat låtmaterial lämnas vi med en bitterljuv känsla av att det hela kunde slutat så mycket lyckligare.

Allah Las
Efter att ha stått suckandes i en nästan två timmar lång kö släpps vi in i ett knökfullt Pustervik. En viss förväntan ligger i luften. Den har legat där sedan Way Out West pusslade in ett av den amerikanska västkustens mest intressanta akter i spelschemat, och som dessutom förpassats till den alltid lika infriande Pustervikscenen. Det är svårt att sätta ord på hur förbannat coola Allah Las framstår som. Kläderna, instrumenten, frisyrerna och attityden är så starkt förankrat i den västerländska rocktraditionen att det är svårt att se var musikerna slutar och ikonbildningen börjar. Sångaren Miles Michaud stirrar med jämna mellanrum ut på publiken för att sedermera återgå till sitt tuggummituggande och sin The Kinks-influerade sång, medan gitarristen Pedrum Siadatian står som fastklistrad med endast sina sex strängar i åtanke. Tillsammans med resterande bandmedlemmar ger de don’t-give-a-fuck-attityden ytterligare ett par ansikten, och med endast ett album på fickan leverar de en kavalkad av potentiella hits, utan ett enda ord mellansnack. Det är svårt, för att inte använda det mer beskrivande ordet omöjligt, att hitta några svagheter i Allah Las denna sena torsdagskväll annat än att de inte fortsätter långt in på fredagsmorgonen.

Annons

Visa kommentarer / Kommentera nu
Way Out West: Torsdag - konsertrecensioner Musik, Recensioner
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17