Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Way Out West: Fredag

Konsertrecensioner

Austra, Håkan Hellström, Grimes, Graveyard och The Knife.

Austra
Det mörka elektroniska bandet från Kanada blev plötsligt ljusare, luftigare och poppigare på nya skivan Olympia. Det gjorde inget, den var fantastisk. Och spelningen på Stay Out West lever upp till alla förväntningar. Den inleds med vackert vemodiga What We Done? och Katie Stelmanis sjunger lika förtjusande förhäxat som på skivan. De släpper sedan aldrig taget om publiken, drar av fina versioner av både Home och Loose it innan det är dags för kvällens höjdpunkt Beat and the Pulse, detta gothiga popmonster till låt. Ett tag vill man bara kräla ur sig själv och dansa till den smäktande basgången. Att Austra dessutom bjuder oss på en hjärtskärande Hurt Me Now gör mig säker, det här var festivalens bästa spelning.

Håkan Hellström
Göteborgssonen på hemmaplan, mitt i Slottsskogen, kan inte gå fel. Det är någonstans lika med bra redan innan spelningen. Och så visar det sig också bli, men mina förväntningar är höga och det blir inte sådär Håkan-magiskt som man numer räknar med. Visst är Valborg, med sina referenser till Azalea som bara ligger ett stenkast från scenen, fantastiskt fin. Och stammande Du kan gå din egen väg låter mycket bättre, naturligare live än på skiva. Men den annars så fina livelåten Nu kan du få mig så lätt lyfter inte och Livets teater känns mest såsig. Spelningen går dock stadigt uppåt och med avslutningsnumret Du är snart där så lämnar Göteborgs okrönte kung jättepubliken med bravur.

Grimes
Mitt under Bat For Lashes spelning, och knappa timmen innan Håkan Hellströms, kliver Vancouver-bördiga Grimes upp på Linnétältets scen. Den är en sprudlande och energisk inledning där Claire Boucher skruvar synt och dansar runt. Redan som tredje spår drar hon igång sin mest kända låt Oblivion och publiken brister ut i dans och jubel. Men sen kommer det av sig lite, det blir ibland aningen för mycket pillande på syntarna för folks tålamod. För trots att två dansare lånats in dagen till ära, det bestämdes tydligen dagen innan, och att Claire själv utstrålar energi så når det bara ett par gånger hela vägen ut och drabbar även publiken. Det blir verkligen aldrig tråkigt men frågan är om inte Grimes i slutändan var mer intressant än bra.

Graveyard
Precis som göteborgskungen Håkan Hellström, som förpassades till Slottskogens Flamingoscen, var det en självklarhet att göteborgsprinsarna Graveyard skulle spela på Hisingen och The Docks. Lika självklart var också att de skulle kliva upp på scen långt efter indiepoparna gått och lagt sig. Två timmar efter tolvslaget stapplar de upp, bandet som beskrivits som allt från Hellacopters arvtagare till den riktiga hårdrockens räddare. Och visst märker man att den något sena bokningen ger resultat, det tar tid för publiken att hitta in och det slarvas en hel del med både teknik och låtval uppe på scen. Men hårdrock ska avnjutas med fylla, så är bestämt, så de vansinnesknuffandes 35-åringarna med tomma blickar smälter liksom in i hela spelningen. Graveyard själva gör sitt jobb, och det väl. Man får faktiskt ta sig tillbaka till The Hellacopters glansdagar för att hitta ett mer, rent stilistiskt, välspelande hårdrocksband. Men valet att lägga de två publikfavoriterna Hisingen Blues och Aint Fit To Live Here bland de första fyra låtarna, och sedan spä ut med låtar från den mindre lyckade uppföljaren, ter sig inte populärt hos publiken. Majoriteten av publiken känner sig nöjda efter första halvtimmen och letar sig ut från den 30-gradiga hettan som bildats i The Docks inte helt hårdrockskompatibla utrymme och ut till färjan mot fastlandet.

Annons

The Knife
Det känns som att i princip varenda festivalbesökare samlats framför Flamingoscenen när syskonduons jätteshow ska dra igång. Men innan det är dags väntar aerobics med en gapig skäggig man och folket hänger faktiskt på. När så The Knife börjar är det bara att ryckas med och hänföras. Scenen fylls med dansare och lysande instrument, ur högtalarna pumpar låt efter låt från senaste skivan Shaking the Habitual. Det är högst oklart om Karin och Olof ens är på scenen. Mikrofoner går runt i ensemblen och såväl tjejer som killar ”sjunger”. Men det spelar liksom ingen roll att allt kanske är playback, ingen bryr sig för det bjuds någonting annat, något unikt, fräscht och spännande. När de mitt i spelningen kör en nedtonad version av Ready to Lose, med endast en kvinna sittandes vid något som liknar ett gammalt piano, är gåshuden ett faktum. De som hoppats på en hitkavalkad går säkerligen hem besvikna men The Knife bjuder ändå på två gamla låtar. Först Got 2 Let U och sedan avslutningsnumret Silent Shout som nog aldrig någonsin låtit så bra. För min del hade spektaklet allt, och hade kunnat få pågå mycket, mycket längre.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Way Out West: Fredag - Konsertrecensioner Musik, Recensioner
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17