Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Spelmagi på gator och torg

Sommaren 2016 kommer att gå till historien – inte bara för makabra terrordåd utan också för ett till synes oskyldigt spel som fört horder av dataspelare ut i verkligheten.

Bland det första jag hör om det sensationellt framgångsrika mobilspelet Pokémon Go är häpna kommentarer från föräldrar. Plötsligt är deras ungdomar ute och springer som aldrig förr. De med lite mindre barn får följa med på långa upptäcktsfärder. Och detta med ungar som tidigare inte pallat att gå en kilometer ens. Friskvård för innesittande spelnördar.

Samtidigt rapporteras andra mindre godartade konsekvenser. Polisen går ut och påpekar att det är viktigt att verkligheten inte försvinner. Spelarna ”går själva eller i klungor och med zombieliknande tendenser stirrar de ner i mobilen samtidigt som de irrande letar runt i omgivningarna”. Även Trafikverket varnar för farliga beteenden i samband med monsterjakten. Olyckor har faktiskt hänt. Vid vissa platser, bland annat kyrkor, samlas horder av Go-spelare. En del kyrkor är snabba att försöka dra nytta av uppmärksamheten. Vill man slippa invasion får lära sig att man kan avmarkera sin plats som Pokémon-näste.

Irrelevanta farhågor

Frågan är väl hur länge det här kommer att vara ett problem. En gamer tröttnade dock snabbt på alla ”negativa” påståenden och utbrast i Aftonbladet: ”Och vem är hackkycklingen? Jo, gamers. Vi beordras ta ansvar och röra oss försiktigt ute på gatorna. Det här är ett slutgiltigt bevis på att det är helt omöjligt för oss att integreras i vilket sammanhang vi än befinner oss i.” Lite väl förhastad och överdriven offerreaktion kan jag tycka.

Men det är kanske inte så konstigt att en så plötslig explosion av oanad och för utomstående obegriplig aktivitet på gator och torg väcker alla möjliga reaktioner. På bara några dagar fick Pokémon Go fler användare än Twitter. Det är inte klokt egentligen. Det måste ju finnas något oerhört attraktivt i den här spelidén.

Rysslands kommunikationsminister Nikolaj Nikiforov oroar sig samtidigt över spelets identifierings- och lokaliseringsfunktioner: ”Jag misstänker att någon säkerhetstjänst har varit med i utvecklingen av det här spelet för att samla videoinformation på alla länders territorier i hela världen”. Helt gripet ur luften är detta inte vad gäller övervakningsmöjligheterna. Spelet kräver ju identifiering och detaljerad lokalisering för att kunna fungera. Och därmed vet Niantic, spelets ägare, exakt var miljoner människor befinner sig och vilka de råkar träffa. Dessutom dokumenteras av nödvändighet själva platserna i spelet.

Men låt oss inte ge oss in i det paranoida träsket. Just nu är vad som gör spelet så attraktivt mer intressant. Det tycks aktivera något sorts djupt liggande behov och beskrivs redan av många som extremt beroendeframkallande. Sådant brukar tyda på att nedärvda mänskliga egenheter är inblandade, såsom när sociala mediers popularitet baseras på och förstärker våra sociala drifter.

Magi hemmavid

Nyckeln kan vara det smarta och enkla utnyttjandet av ”augmented reality” (AR) – att ett nätverkande och interaktivt fantasilager läggs ovanpå den vanliga världen. Detta innebär en förstärkning av vad lekande människor alltid har gjort; vi har förvandlat en bakgård till en savann med lejon och andra vilda djur, eller en vanlig promenad till en skattjakt. Fantasins makt är nog det djupaste och starkast mänskliga av allt – och nu har Niantic lyckats implementera detta i våra mobiler, på ett genialt enkelt och kraftfullt sätt, med den avgörande twisten att det sker i direkt relation till den fysiska världen, till platsen man är på. ”När man väl har snöat in så lägger spelet ett magiskt lager över verkligheten” och plötsligt ”blir det spännande att vandra runt i bekanta kvarter” skriver Linus Larsson i DN.

Jag stannar kvar i just den tanken. Hur kan det komma sig att jakten på rätt fåniga påhittade kvasimonster väcker sådana känslor? Det kan ju inte vara Pokémon i sig, även om de för en viss generation även väcker lite nostalgi. Nej, jag tror att det är något mera bokstavligt magiskt, något som i och för sig förstärks av att många ingredienser i Pokémonvärlden har en magisk karaktär. Men om vi går ännu djupare, vad kan vi då finna?

”Pokémon Go has established a new kind of ritual, and those playing the game are exploring a new pathway into transcendence. Rituals are transcendent experiences through which people temporarily escape the ordinary restrictions that define their lives. Rituals are also transformative, enabling people to shift between social identities by taking them through a series of symbolic actions and displays.”

Där tror jag att Jonathan Cook, i en artikel på Medium, har fångat kärnan, både det fantasiförstärkande och det sociala i monsterletandet. Och det verkligt speciella är att den gemensamma fantasin på plats skapar helt andra tankar och umgängen än vanligt. Det kan väl bara vara bra. Och nu väntar jag ivrigt på andra fantastiska tillämpningar av samma grundidé.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Spelmagi på gator och torg - Krönikor
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17