Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Inget är vad det synes vara

Jag brukar säga att verkligheten är inte vad den synes vara. Det skulle grundforskare i olika ämnen hålla med om. Riktigt hur bisarrt det kan bli anar nog inte många.

Ta en så “enkel” sak som längd. Dela en centimeter i två delar. Fortsätt sedan att dela i det oändliga. Det borde gå, eller hur? Men vid 1,6 x 10-35 meter tar det stopp. Mindre blir det inte.

WTF! borde man utropa nu, eftersom det innebär att alldeles “i botten” av den fysiska verkligheten är själva världen alltså inte kontinuerlig. Den är pixelerad skulle man kunna säga, även om just den tolkningen är hypotetisk. Vad som egentligen pågår vid Planckkonstanten (som den minsta längden kallas) vet man inte än, men saker uppför sig högst slumpartat där nere. Och det tycks finnas visst fog för påståendet att vi, på något sätt, lever i en “virtuell” verklighet, att fysisk påtaglighet inte är något fundamentalt verkligt alls. Som jag sa: inget är vad det synes vara.

Eller är det det?
Nyligen gjorde forskare vid UCLA ett talande försök med råttor. De fick vistas i ett IMAX-liknande virtuellt utrymme med bara visuella ledtrådar till var de befann sig. Sedan studerade man vad som hände i råttornas hjärnor. Det visade sig då att råttorna uppvisade helt andra aktiviteter än när råttor befinner sig i vanliga fysiska rum. Och vissa delar av hjärnan som är väsentliga för rumslig orientering stängdes helt sonika av. Råtthjärnorna lät sig inte luras av visuella likheter med vanliga utrymmen och “förstod” inte var de var.

Kan man bli knäpp av att vistas för mycket i virtuella verkligheter?

Virtuella-rattor_kronika_nr5-14

När man placerade råttor i ett vanligt utrymme som såg likadant ut som det virtuella blev hjärnfunktionerna normala igen. De “förstod” nu att det var ett fysiskt påtagligt, luktande, ekande rum. Vad betyder nu det här? Kan man bli knäpp av att vistas för mycket i virtuella verkligheter? Ja det kan man kanske, är en möjlig slutsats. Man kan åtminstone få en väldigt konstig bild av “världen” till sist verkar det som. Vidare forskning utlovas, vilken ju kan bli högst relevant med tanke på hur många människor som ofta sitter framför skärmar som ska föreställa något verkligt.

I fallet med råtthjärnorna skulle man då kunna säga att verklighetens vanliga fysiska utrymmen och vidder, från hjärnfunktionernas synpunkt, är precis vad de synes vara. Det råder uppenbarligen neurofysiologiskt sett mycket stora skillnader mellan fysiska och virtuella rum, hur verkliga de senare än kan se ut.

Vad är verkligt?
Dock slutar inte lurigheterna här. Vad menar vi egentligen med ordet “verklighet”? De nämnda försöken visar att i vår vardagsvärld är den kroppsliga närvaron och en massa fysiska sinnesintryck väsentliga för “rätt” verklighetsuppfattning. Därför blir kanske vi, liksom råttorna, på något sätt desorienterade av för mycket virtuella intryck. De är lite som drömmar. Nog kan man känna sig lätt vimsig på morgonen efter en riktigt tydlig dröm. Men medan man drömde var den ju helt verklig för en.

Tänk om det är en vanesak? Vi är vana att vara utåtriktade och har fått lära oss att drömmar är “overkliga”. Är inte det lite godtyckligt egentligen? Den viktiga frågan är kanske inte vad som är verkligt utan hur det är verkligt. Då blir allt verkligt, fastän på olika sätt. Och inget är riktigt vad det synes vara.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Inget är vad det synes vara - Krönikor
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17