Digital Life
Välkommen till Digital Life – full koll på den digitala världen

Way Out West 2014

Digital Life recenserar 2014 års upplaga av Way Out West.

Yung Lean & Sad Boys – Torsdag – Dungen

Den unge rapparen från Stockholm har hunnit fylla 18 under sommaren. Han har också hunnit med lång turné i såväl Europa som USA. Att han därför nu ser ut och för sig som en rutinerad liveartist är inte oväntat, men väldigt kul. Och han – tillsammans med Sad Boys-vännerna Yung Gud och Yung Sherm bakom datorerna och Thaiboy Digital på gästmicken – möts av ett närmast fullt Dungen. Som gengäld levererar de 25 minuter energi. Det som inspelat ofta är släpigt och avslappnat tar sig live i stället uttryck i närmast skrikande rap. Men det sitter där det ska och när man kan utelämna sin största hit – Ginseng Strip 2002 – och sitt bästa alster – Re-charge som han gjort ihop med Baba Stiltz – och ändå bjuda på en setlist med så hög lägstanivå är det imponerande. Avslutning med Motorola, Yoshi City och Kyoto är extrem.

Silvana Imam – Torsdag – Dungen

Det börjar lite styltigt, lite oklart. Men en halv låt in känns det som att Silvana Imam hittar flowet, och när Adam Tensta kliver på för sin vers i Jag är en fakkin gee har den trevande inledningen glömts bort. Men spelningen har andra problem och det är då framförallt Dungens horribla ljud. Det stör, ligger och gnager, att det som skulle kunnat vara riktigt mäktigt – med Silvana omkringhoppandes i svart rånarmask – istället blir lite avmätt. Och de lite märkliga inslagen när hon spelar korta bitar av en Mapei och en Beatrice Elli-låtar känns inte helt självklara. Men det gör istället Gudrun Schymans insamplade röst. Och under avslutade Svär på min mamma och nya låten Imam Cobain förstår nog alla att Silvana Imam är en av årets coolaste svenska rapakter.

Darkside – Torsdag – Linné

Det är få liveakter som kan mäta sig med Darkside 2014. Det är så organiskt, så lekande lätt, så levande. Under spelningens första dryga 30 minuter har duon i princip bara spelat två låtar – Paper Trail och Freak Go Home – men det är omöjligt att anse att de drar ut för länge på spåren. Man vill bara att det ska fortsätta. Själva syns de knappt på scenen. Röken ligger tätare än i Lützen och döljer herrarna medan de arbetar. Samtidigt används ljuset bättre än på någon av de andra spelningar jag ser i Linnetältet under hela festivalen. Från scenen kommer spåren pulserande ut över publiken, utan tanke om att bygga upp för spektakulära drops. Den finns bara, existerar, vibrerar i röken mellan kropparna. Och det är så orimligt bra.

Annons
DNKL – Torsdag – Dungen

Det är inte alla band som släpper två spår, gör ett par mindre spelningar och sen direkt får chansen att spela på Roskilde. Men så är fallet för Göteborgstrion DNKL. Och inte nog med det, de följer upp med att bokas till Way Out West och får där spela på superhippa Boiler Rooms internetlivesända scen. Att de tre har all anledning att se nöjda ut under sin knappa halvtimme på scenen är således inte alls oförståeligt. Men den mörka electronic noir-popen gör sig inte riktigt rättvisa mitt på ljusa dagen. Röken som försöker sätta lite mystik på det hela blåses lätt bort och lämnar de svartklädda musikernas leenden blottade. Detta till trots bjuds publiken på fina versioner av singlarna Battles och Hunt samt får ta del av nytt material. Nästa gång det bokas till festivalen är nog omständigheterna gynnsammare.

Veronica Maggio – Lördag – Flamingo

Sen lördagens spelning har jag lyssnat ett tjugotal gånger på Snälla bli min. Jag har antagligen gråtit lite lätt varje gång också. Nästan mer för att versionerna som finns tillgängliga på internet inte kan mäta sig med versionen Maggio drog av på festivalens sista dag. Herrejävlar alltså. I övrigt skrivs det mycket om Håkan Hellström, och visst blev även jag förvånad när han inte dök upp. Men på riktigt: det var bra att han inte gjorde det. Hela Huset utan honom är en bra mycket bättre låt. Och Maggio förtjänar att stå i centrum. Hon är ingen sidekick till Göteborgs älskling. Allra minst på hennes egen spelning. Hon och hennes material står på egna ben – de klarade sig alldeles utmärkt. Som vanligt.

Annika Norlin – Lördag – Linne

Det finns en del ord man inte tror ska göra sig bra i poplåtar. Wellpapp är ett sådant ord. Men Annika Norlin klär in sig i det i Det här är vad dom säger, och allting känns naturligt. Hon har den egenskapen överlag. Att klä sin musik, sin vemodspop, på allra bästa sätt. Det spelar ingen roll om hon gör det på engelska – som Hello Saferide – eller svenska – Som Säkert! – det fungerar lika bra. Och under Way Out West bjuder norrländskan på ett potpurri av hennes bästa alster. Underbart fina versioner av såväl Anna som The Quiz hinns med. Liksom Dom jävlarna ska skjutas där allsången kanske är som störst under kvällen. Att Jens Lekman gästsjunger på Är du fortfarande arg? gör inte kvällen sämre. Det som stör lite är att spelningen nästan blir för lågmäld. Mos Def på Azalea-scenen hörs lite för mycket och det stör i allt det fina, i allt det sköra. Men att haka upp sig på petitesser är knappast vad festivaler är till för. Och helt onödigt när allt det fina övervägde med råge.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Way Out West 2014 - Musik, Feature, Recensioner
Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17