Under den senare delen av nittiotalet så kom ingen i närheten av Sonys flaggskepp i vare sig spelkänsla, utbud av bilar eller dess vansinniga öga för detaljer – det var utan motstycke. Idag ser landskapet annorlunda ut. Konkurrerande serier har ett betydligt mer publikfriande tempo medan Gran Turismo tvingar mig att köra fula småbilar med moppemotorer de första timmarna. Det är den gamla skolan att jobba sig uppåt sakta och nöta in kurvor med kirurgisk precision.
Tolvhundra okrossbara bilar
Innehållsmässigt är Gran Turismo 6 den mest omfattande delen i seriens historia. Totalt bjuds det på smått galna 1200 bilar och 71 banor (egentligen 33 banor i olika utföranden). Ska man vara kritisk så förekommer ofta jämlika bilmodeller med marginella skillnader, men det är fortfarande en imponerande uppsättning. Om jag ska gnälla lite till så känns det världsfrånvänt att bilarna fortfarande inte tar skada. Jag kan köra rakt in i en bergvägg i 200 kilometer i timmen, utan att det blir en skråma på bilen. Ingen krasch, ingenting.
Det mest kompletta bilspelet
En annan sak som jag inte kan förstå är hur Sony tänkte när de släppte Gran Turismo 6 två veckor efter lanseringen av Playstation 4. Gran Turismo är en av de mest teknikdrivna spelserierna på marknaden, så det känns som ett kommersiellt självmord att släppa spelet till en daterad konsol. Det får inte en ärlig chans att vara det vackraste spelet på marknaden.
Sammantaget är Gran Turismo 6 fortfarande det mest eleganta och kompletta bilspelet på marknaden. Tyvärr så börjar det också bli ganska svårtillgängligt. Om Forza skulle vara en ny bastung konsert med Avicii, så är Gran Turismo en klassisk, detaljerad spelning av Miles Davis – tidlös, elegant och intelligent men inte nödvänd