Pro Evolution Soccer har för mig alltid inneburit spelglädje framför realism. Så är fallet även den här gången när glidtacklingar av det brutalare slaget blandas med spektakulära avslut mot mål och ett nästan för enkelt djupledsspel. Tempot är betydligt lugnare än tidigare, men det beror mycket på att spelarna måste placera bollen vid rätt skott- eller passningsfot innan de kan skicka iväg den, ett moment som gör att spelet blir trögt och som ger känslan av att varje knapptryck har en viss fördröjning.
Stämningsfull mästarturnering
I jämförelse med Fifa finns det inte alls samma mängd av klubbar att välja mellan, och de flesta av lagen har påhittade namn eftersom Konami inte har köpt licenserna. Manchester United finns där, men det är också det enda engelska lag som fått behålla sitt namn. Arsenal har fått finna sig i namnet North London och Manchester City heter rätt och slätt Manchester Blue. En tung licens som PES däremot har lyckats knipa är Champions League. Med en fantastisk inramning presenterar Konami gruppspelsmatcherna och slutspelet ända fram till finalen där den välkända hymnen dånar när spelarna gör entré, strålkastarna tänds och publiken är i extas.
Inte riktigt där
PES har en bit kvar innan det är ifatt Fifa kvalitetsmässigt. Matcherna har inte samma perfekta tempo som EA Sports motsvarighet och ai:n är inte heller den bästa, speciellt målvakternas. De väljer ofta att felplacera sig vid inlägg och målchanser. Det PES däremot levererar är härlig stämning och atmosfär, och där har EA Sports har mycket att lära.