D en allmänna uppfattningen är att Silent Hill-spelen har blivit sämre för varje del sedan höjdpunkten Silent Hill 2 och jag är till viss del villig att hålla med. Samtidigt tror jag att det är tiderna som har förändrats, och att det är den styltiga och långsamma överlevnadsskräcken som tappat sin glans – någonting som blir plågsamt uppenbart när jag spelar Silent Hill: Downpour.
Brutal inledning
Den här gången heter den otursamma protagonisten Murphy Pendelton. Spelets brutala inledning, i vilken jag får tillfälle att kniva ihjäl en tjock man i en fängelsedusch, väcker nyfikenhet – men sedan går det bara utför. Under en fångtransport kör bussen av vägen varpå Murphy irrar ut i skogen och hamnar i Silent Hill.
På plats i den mytomspunna skräckstaden handlar det allra mesta om att irra omkring i ett mördande långsamt tempo, detaljstudera kartor, lösa korkade pussel och klubba ner köttiga monster. Ingenting är naturligtvis vad det verkar och snart ställs verklighetsbegreppet på högkant. Gäsp…
Frustrerande problemlösning
Det stora problemet med Silent Hill: Downpour är att Vatra Games inte har haft någon som helst fingertoppskänsla när det kommer till tempot. Problemlösningen är frustrerande och det är inte sällan jag kör fast bara för att jag inte har missat någon viktig detalj i det grötiga mörkret.
En gång i tiden var Silent Hill ett vuxet och fräscht alternativ till en Resident Evil-serie på tomgång, men idag går det inte att blunda för hur vansinnigt gammalmodig och bakåtsträvande spelserien känns.
Baksidestexten säger att det inte går att fly från rädslan och tortyren, men det går ju alldeles utmärkt. Det är bara att stänga av och spela någonting annat.
Följ Digital Life