Fiskexperten Alfred Jones (Ewan McGregor) vardag är allt annan än munter. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på jobbet har han en slavdrivare till chef. Hans liv tar en ny vändning då han kontaktas av en rik shejk som behöver hans expertis för att kunna förverkliga sin dröm – att plantera in lax i Jemens ökenlandskap.
Laxfiske i Jemen är en riktig feelgood-film i sann brittisk anda. Här finns den torra stereotypiska engelsmannen som inte gör mycket väsen av sig men som genom en ny bekantskap finner sig själv. Det är svårt att inte dra paralleller till filmer som Engelsmannen som gick upp för en kulle ner för ett berg och Fyra bröllop och en begravning.
Filmen gör mig glad
Jag har alltid varit förtjust i brittiska filmer och även om Laxfiske i Jemen är en rätt medioker film beroende på att historien i sig inte är särskilt intressant kan jag inte låta bli att tycka att filmen är riktigt mysig. Den gör mig glad. Detta beror på den solida skådespelarensemblen i filmen: kemin mellan Alfred och Harriet (Emily Blunt) är trovärdig och charmigt klumpig. Även Kristin Scott Thomas levererar i rollen premiärsministerns opportunistiska pressekreterare i flera roliga scener och gör här en av sina bästa roller på länge.
Det jag saknar med filmen är att man borde ha tagit ut svängarna mer i kärlekshistorien. För även om den är charmigt klumpig och väldigt mysig så tycker jag, utan att avslöja slutet, att man har varit lite väl mesig. Samtidigt har man gjort det väldigt enkelt för sig när man har löst huvudproblem i historien. Hade man valt att skildra detta på ett bättre sätt hade det höjt filmens betyg.