I den fjärde delen lades ansvaret något otippat på Brad Bird, en regissör vars meritlista främst utmärkts av Pixar-filmerna The Incredibles och Ratatouille – förvisso fantastiska teknikuppvisningar, men långt ifrån spelfilmens realism. Men när jag skjutit skepticismen åt sidan och överflödet av kreativitet gett sig till känna är det bara att kapitulera inför en två timmar lång berg- och dalbana jag aldrig vill ska stanna.
De som är bekanta med Ethan Hunt och hans Impossible Mission Force sen tidigare kunde snabbt räkna ut att teamet skulle bli beskyllda för ett brott de inte begått. I denna installation är det Kreml som spektakulärt flyger i luften, varpå Ethan och hans team står ensamma i jakten på den Svenska superskurken Kurt Hendricks (Michael Nyqvist). Denna fullblodspsykopat har självklart inte några planer på att ligga på latsidan, utan siktar härnäst på att lura USA och Ryssland in i ett kärnvapenkrig.
Det vore tjänstefel att påstå att filmseriens starkaste kort är ett originellt och mångfasetterat manus. I Ghost Protocol följer de actionmall 1.A, med en galning på väg att lägga händerna på kärnvapenkoder. Detta leder oss in på vår “Hollywoodsvensk” och vad han i princip helt och hållet misslyckas med; att ge ansikte åt en filmskurk av karaktär. Det är lätt att skylla på Michael Nyqvists bristfälliga skådespel, men jag väljer istället att lägga skulden på manusförfattarens och regissörens medvetna val att skjuta den klassiska, starka antagonisten åt sidan.
