Rage

E n komet har trasat sönder jorden och i efterdyningarna reser sig ett våldsamt samhälle. Mutanter smyger runt i grottor, fientliga klaner gör sitt bästa för att utrota varandra samtidigt som staten aldrig slutar jävlas. Det är en otroligt vacker överlevnadskamp som breder ut sig över horisonten.

Id Works förklarade under tidigt stadie att Rage skulle stoltsera med en öppen och gigantisk värld. Illusionen bryts dock ganska snabbt när man inser att det i själva verket är ett linjärt utstakat landskap. För att ta dig fram får du i början av spelet stifta bekantskap med ett av flera fordon som Rage tillhandahåller. Kombinationen av racing och shooter ser på pappret intressant ut, men när körkänslan är så pass tråkig blir det mer ett störningsmoment och transportsträckorna till uppdragen slösar i själva verket på värdefull speltid.

Rages triumfkort ligger givetvis i de hektiska striderna och den breda vapenarsenalen. Det är svettigt, blodigt och furiöst när det är som bäst. När det är som sämst visar sig fienderna vara stillastående och otaktiska. Jag kom på mig själv med att ställa mig bakom ett hörn bara för att ladda upp defibrilatorn, systemet som gör det möjligt att väcka liv i din döende karaktär. Runt hörnet stod fienderna stilla bakom lådor och väntade snällt på att jag skulle få lust att titta fram.

Ett annat störningsmoment är autosave-funktionen som i det här fallet är väldigt sparsmakat. Glömde du att spara kan du mycket väl kastas tillbaka 30 min i spelet. Dessutom tar det på tok för lång tid att gå in i menyn och manuellt spara, på en konsol som inte längre kan hantera spel av denna skala.

Id Softworks mastodonttitel är tekniskt imponerande, vrålsnyggt och storslaget. Illusionen av någonting större sänker dock betyget och när innehållet bitvis ekar tomt andas helheten besvikelse.