E noch, spelets huvudperson, är präst och ges evigt liv i utbyte mot att han ska söka upp och besegra sju fallna änglar på uppdrag av Gud. Till sin hjälp har han Lucifel, en beskyddande ängel i nattsvart kostym som rapporterar till Gud via mobiltelefon(?). Naturligtvis riskerar handlingen att bli otroligt pretentiös, men allvaret hålls på bekvämt avstånd i sitt annorlunda utförande. Enoch är iklädd en rustning bestående av blå designerjeans, vit skjorta och en halvtäckande kroppsrustning i silver på överkroppen. Spelvärlden är byggd på löst sammanhängande målningar där en trappa kan bestå av ett par enkla penselstreck.
El Shaddai delar sina rötter med Devil May Cry och Bayonetta. Stridssytemet är en förenklad variant där en enda knapp används till samtliga attacker. Till din hjälp kan du avväpna dina fiender och använda deras vapen för att utföra specialattacker. Problemet är att det är alldeles för tunt. Det finns inget uppgraderingssystem och inga kombinationer. Det betyder att du är fast med samma handfull mängd attacker sex timmar in i spelet, som du använde den första halvtimman. Det blir snabbt väldigt enformigt. Det hjälper inte att bandesignen är strikt linjär utan föremål att interagera med.
Det är en besvikelse att El Shaddai: Ascension of the Metatron inte levererar utöver sitt vackra yttre. Grafiken är fantastisk och de vackra surrealistiska landskapen hänför mig. Tyvärr är stridsystemet och bandesignen lövtunn.
Följ Digital Life