Del 2

Till vardags betyder det att vi har blivit så vana vid särskilt vissa maskiner, att vi egentligen inte märker dem längre, men samtidigt har vi blivit beroende av dem. På sätt och vis lever vi alltså redan i ett cyborgsamhälle; det är inte många av oss som skulle klara oss särskilt länge utan maskiner. Man kan också säga att en van bilförare, till exempel, är en sorts cyborg; en person med pacemaker är det ännu mera. Men riktigt intimt blir förhållandet först om vi kopplar samman oss mera direkt med kompetenta datorer, som Steve Mann. Då förändras den subjektiva världen ännu kraftigare.

Om man inte hakar upp sig på den rent fysiska sammankopplingen så är det inte orimligt att påstå, att din smartphone gör dig till en rätt kraftfull cyborg och det i allt högre grad ju fler ”verklighetsförändrande” funktioner den får. På senare tid har det, även i kommersiella sammanhang, börjat talas allt mer om något som kallas ”augmented reality” – förändrad eller förstärkt verklighet; det är lite svårt att hitta rätt ord på svenska; AR kan vi säga . Med hjälp av en smart mobil kan detta betyda, att du om du håller upp dess kamera på en viss plats så överlagras bilden med information om den platsen, eller om något annat som är relevant för dig just där. Detta är en sorts extern version av vad Mann kunnat göra, fastän i hans fall projicerat direkt på näthinnan.

Varför ska du kunna något?

En avgörande fråga är emellertid vem som har kontroll över den information du kan få. Som nämnts var ett av Manns syften med sin apparatur att själv kunna bestämma vad han såg, särskilt när andras reklammeddelanden trängde sig på. Han kallar detta ”diminished reality” – förminskad eller reducerad verklighet, raka motsatsen till AR alltså. Vad vi ser här är början till en reell teknologisk kamp om uppmärksamheten, där nya tekniker hela tiden skapar möjligheter att rubba maktförhållandena.

I slutet av sommaren bevistade Digital Life ”The Conference” i Malmö. Där lyssnade vi på och pratade med Amber Case, amerikansk cyborgantropolog. Hon talade just om hur gränssnittet mellan oss och datorerna håller på att försvinna och hur osynliga datorer blir intuitivt hjälpsamma. Steve Mann var så klart ett givet exempel. Efter föredraget satt jag och några andra och pratade länge med Amber. Ett tema som kom upp var vad det här får för följder för vår kunskap. Om vi är försedda med maskiner som hela tiden kan förse oss med relevant information i realtid, just när vi efterfrågar den, vad behöver vi egentligen kunna själva?

Den frågan är högaktuell i våra skolor i takt med att varje elev och lärare har sin egen nätuppkopplade laptop (och allt oftare smarta mobiler dessutom). Elever kan ”stänga av” en tråkig lärare och titta på ett intressant Youtube-klipp om samma ämne i stället, eller göra något helt annat. Och varför vara i en skollokal en viss tid över huvud taget? Med denna teknikbaserade frihet kan var och en själv bygga upp sin egen kunskapsvärld. Frågan är hur man lär sig att sålla all information. Vad behöver man kunna för att välja det bästa och pålitligaste?

Den tekniska utvecklingen tvingar oss alla att ställa oss sådana frågor, i de mest vardagliga situationer. Varför ska jag lära mig hitta i en främmande stad när min mobil vet var jag är? Varför ska jag lära mig matte när samma mobil kan räkna ut allt jag behöver? Och i nästa utvecklingssteg: Varför ska jag se den här trista gatan när jag kan se en djungelstig i stället?

Varför?