Vissa saker är omöjliga att prata om utan att bli sentimental eller nostalgisk. Ocarina of Time var för mig, liksom för alla andra vid tiden runt millennieskiftet, en religiös upplevelse.
Ingen interaktiv upplevelse hade tidigare gett samma känsla av frihet som att vandra fritt över slätterna i Hyrule i solnedgången till Koji Kondos marscherande melodier. Aldrig hade världen legat inför mig på samma sätt som när jag kastade mig upp på hästryggen för första gången och inget hade någonsin varit så ödesmättat som mötet med Ganon.
Nu sitter jag här med en liten skärm i mitt knä, tretton år och många omspelningar senare. Det första som förvånar mig är hur snabbt de första timmarna flyger förbi. Tempot och upptäckarglädjen finns där hela tiden med något nytt att uppleva och utforska.
Men det finns givetvis delar som känns föråldrade. Som att springa tvärs över hela spelvärlden, bara för att få meddelandet att du måste springa tillbaka för att hämta en sak för att sedan komma tillbaka – det finns inget som är roligt med det längre (det var knappast roligt ens 1998). Framförallt känns manuset väldigt tunt idag eftersom vi har spelat historien om den lilla pojken som räddar världen så otaligt många gånger det senaste decenniet. Men detta är ändå bara ytsprickor i en fantastisk kronjuvel.
Ocarina of Time är något så unikt som ett spel som står stadigt mot årens elaka piskor, med ett välförtjänt självförtroende. Den nya skruden i 3D gör att spelet till och med ser lite bättre ut än vi minns det. Och jag älskar det fortfarande.
Följ Digital Life