S enast jag såg The Ark var på Way Out Wests debutår i Slottsskogen 2007. De hade fått en jumboplacering i melodifestivalen och därefter knåpat ihop deras sista riktiga bra album. Det var ett väckelsemöte och en frälsning från ett band som fortfarande låg på topp – men som redan hade påbörjat sin resa mot slutet.

Detta insåg bandet och började med att släppa sitt nästkommande album tillsammans med ett eget magasin. Ungefär där kunde vi fans ana att slutet började närma sig och allt bara var en förberedelse inför deras sista konsert. Ett samlingsalbum släpptes och en sista turné proklamerades ut av bandet den 8 december 2010.

Den 16 september 2011 gjorde till slut The Ark sin sista konsert. Jag var där, liksom 15000 andra popsjälar, samtidigt som ett par hundra klamrade sig fast i gallret utanför – utestängda på grund av för hårt publiktryck. Det är en vemodig känsla. Vill man att de ska börja, vill man att de ska sluta? Den viktigaste frågeställningen är ändå; kommer det bli värdigt?

När klockan slår 8 smyger Absolutely No Decorum igång, The Arks starkaste öppningslåt genom karriären och gåshuden är ett faktum. Det känns som ett avgörande och när det vita skynket faller ner och blottar bandet har vi hamnat i början av slutet.

Konserten fortsätter sedan på klassiskt The Ark-manér –  stora gester, falsettsång, paljetter i överflöd och pompösa melodier. Efter mediokra Father of a Son börjar det bli slentrian, och känslan av att det är en show för kulisserna börjar ta vid. The Ark som alltid basunerat ut att i alla lägen vara sig själva, ger plötsligt en känsla av att de går in i en roll. Det är också då jag förstår varför de väljer att sluta. Konserten fortsätter i samma glammiga stil utan att det brinner till och viljan att förändra världen med en enda låt finns inte längre där.

Konserten närmar sig sitt slut och med det händer också något. Ola Salo stannar upp efter den ena tjurrusningen efter den andra, talar om för publiken om hur han en gång i tiden, närmare bestämt för 11 år sedan, bestämde sig för att skriva en låt som handlade om att förändra världen. Dagen till ära var det bandets testamente. It Takes a Fool to Remain Sane – låten som på nytt fick liv i konserten, som fick känslorna att svalla och att det återigen kunde bränna till. Vemodet klättrade sakta tillbaka och i den otroligt vackra, sorgliga och samtidigt hoppfulla, One of Us is Gonna Die Young, är kärleken total.

Det var långt ifrån The Arks bästa konsert, men samtidigt går det inte att förneka att det är ett värdigt avslut från ett band som vet hur man gör storslagen sorti på bästa möjliga sätt.

Foto: Tobias Ekvall