Infamous 2 förutsätter mer eller mindre att du är bekant med storyn om cykelbudet Cole MacGrath som berikas med elektriska superkrafter. Redan i spelets mäktiga inledning åker han på råpisk av den stygga jätten Beast och i nästa ögonblick åker han söderut för att prova lyckan i en ny stad.

Välkommen till New Marais

I jakten på nya krafter beger sig Cole till New Marais, en New Orleans-doftande kuststad i södra USA. Omgiven av prunkande grönska och våta träskmarker känns staden betydligt mer levande än vad metropolen Empire City någonsin gjorde, men under ytan är det mesta sig likt.

Spelmässigt har det nämligen inte hänt särskilt mycket sedan förra gången. Det känns lite trist eftersom många klagade på att Infamous var lite väl repetitivt.

Cole hystar blixtar, surfar på kraftledningar och avverkar sidouppdrag på löpande band. Om han är snäll och räddar människor i nöd blir han blå – om han dödar dem blir han röd. Moralsystemet är inte det mest nyanserade, men det finns där.

Når inte hela vägen

Jag skulle verkligen vilja uppskatta Infamous 2 för allt det gör rätt, men det går bara inte när andra saker är så fel. Miljöerna är inspirerande men karaktärsdesignen är horribel. Storyn är snyggt berättad men faller platt rent innehållsmässigt. Att mata horder av fiender med elektricitet är häftigt men att veva med det nya vapnet The Amp är en plåga när kameran går bananas.

Om Cole MacGrath hade varit i min sits vet jag inte hur han hade hanterat de vitt skilda känslointrycken, men eftersom min moraliska kompass faktiskt kan visa någonting annat än godhet och ondska hamnar jag just där. I en gråzon.