Bombay Bicycle Club

A Different Kind of Fix (2011)

Sann indiepop ska pirra någonstans mellan magsäcken och hjärtkammaren – A Different Kind of Fix är en ödmjuk fjäril som fladdrar fritt i blodomloppets pumpande flöde. Flödande toner och mjuka röster gör skivan till ett härligt påträngande popmanifest som med sin otvingade enkelhet deklarerar att bra indiemusik varken behöver vara pretentiös eller simpel i sitt utförande för att kännas.

Lil Wayne

The Carter IV (2011)

The Carter IV är enkel och mörk med texter som trycker igenom jordmånen. Att göra ett album handlar lika mycket om att skapa en sammanhängande kollektion av låtar som att göra orginella låtar som sticker ut. The Carter IV är en karusell utan några större toppar eller dalar – för monotont för att räknas som en intressant åktur.

St. Vincent

Strange Mercy (2011)

Annie Clark, som St. Vincent egentligen heter, har en röst som obesvärat pendlar mellan italiensk operett, rock och mörka popballader. Mina tankar medan jag lyssnar går till Lady Gaga. Skivan Born This Way och Strange Mercy har vissa likheter – en sorts postmodernistisk lek med rötter i 1990-talet som med spretiga grenar kraftfullt sträcker mot den öppna himlen. Strange Mercy är intressant på samma sätt som Born This Way är intressant – den nya generationens röster som, om de får behålla sin frihet, kommer att leda popmusiken riktning framåt, om än på varsitt håll av lönechecken.