I år har de lyckats boka både kungen av hiphop och mästaren av 80-talsfunk – baserat på årets besökarantal var det en vinnande kombination. Från 25000 förra året till 32000 i år. Festivalbesökare gillar uppenbarligen Way Out West och kulturjournalister avgudar Sveriges hippaste, renaste och vuxnaste festival. Tidigare uppsättningar av festivalen har varit relativt jämnt fördelade när de kommer till storlek på artister. I år stod det dock klart att de överlägset största stjärnorna stavades Prince och Kanye West. Som vanligt är Way Out West ändå överbefolkat av mycket annat bra. Först ut blev ett gäng folkrockare från North Carolina.

The Avett Brothers spelade trevlig rock i strålande solsken denna första festivaldag. Inledningsvis höll ljudet på att spränga trumhinnorna med ett rent utsagt bedrövligt ljud, och gjorde inte bandets mest skräniga material någon större tjänst. När konserten lugnade ner sig och gick åt ett mer traditionellt country-sound skapades avslutningsvis en kärleksfull stämning som avrundades med vackra, I and Love and You.

Varken långt bort tidsmässigt eller genremässigt ställde sig stämsångarna från Seattle inför en stor publik. Det är inte så konstigt. Fleet Foxes är lätt att älska med sin magiska ton och en känsla för fintsämd musik få band besitter. Livemässigt är de inte långt ifrån perfektion och aldrig har jag sett ett band låta så nära sitt inspelade material. Det är proffsigt och välljudande – i slutändan aningen långdraget. Fleet Foxes har ont om både toppar och dalar i sin musik vilket gör att det aldrig bränner till.

Solen gick ner och en legend gick på scen. Prince var den stora snackisen, Kanye West får ursäkta. Det blev en mastodontkonsert utan dess like. Funkfesten var ett mästerverk och Prince rörde sig, sjöng och showade som en gud. Publiken festade verkligen som att det var 1999 och log som om de bevittnade årets konsert. Det visade sig att så var fallet. Tyvärr tog jag ett oerhört dumt beslut när jag bestämde mig för att går över till Empire of The Sun som höll till på tältscenen samtidigt. Efter några låtar kunde jag konstatera att det man fann spännande och intressant på debutskivan, Walking on a Dream, gick förlorat i en smaklös och genant scenshow.

Istället sprang jag tillbaka till Prince för att be om ursäkt och rätta till mitt misstag. Nothing Compares 2 U var närmast oändligt vacker, Kiss inledde den sista aktens funkfest med galen energi medan Play That Funky Music och Controversy stängde festivalens första dag. Det var en genialiskt galen konsert som utan tvekan går till historien som Way Out Wests hittintills bästa konsert och en av mina största liveupplevelser. Magi från en legend som helt enkelt har fullständig koll på hur det ska gå till.

Wiz Khalifa var på ett strålande humör när han levererade sin lättsmälta och dansanta hiphop, inför en publik som gissningsvis väntade spänt på att en annan amerikansk rappare skulle äntra den största scenen. Här fick vi chansen att släppa loss rejällt till Khalifas hitkavalkad. Black and Yellow och Roll Up fick det att spritta i såväl ben som hiphop-arm.

Så var det dags för festivalens andra headliner och största diva, Kanye West. Förväntningarna var upptrissade till en orimlig nivå. Senast West var på sverigebesök stod han på samma scen med Göteborgs stråkorkester till sitt förfogande. Det var pampigt, lekfullt och resulterade i en fest utan dess like. På senare år har West blivit mer introvert och fientlig mot sin omgivning och musiken har blivit än mer egocentrerad – 2011 års livekonsert är formad därefter. Kanye West saknar publikkontakt när han själv ställer sig på scen. Självfallet är det en ordentlig hitfest och scenshowen går inte att klaga på. Backdroppen är mäktig och när West skickas ut i en liftkran över publiken är det förstås storslaget.

Problemet ligger i att han lever sitt egna liv på scenen och stänger ute publiken, vilket i och för sig är ganska passande med tanke på stämningen på mästerveket, My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Det blir aldrig så bra som man hade hoppats på, som så mångra andra gånger när förväntningarna är för höga. Guldkornen finns förstås där och det går inte att misslyckas med kraftfulla All of The Lights eller allsångslåten, Good Life. En stark låtlista kan dock inte rädda en medioker packetering. Nu hoppas jag istället på att han kommer tillbaka med nya krafter, förslagsvis med hans kompanjon, Jay-Z och det färska projektet, Watch The Throne.