Fear 3

Jag har alltid tyckt om seriens dubbelnatur och att blanda testosteronstinna skottlossningar med spöken, skuggor och skräckfilmsdramaturgi har i alla avseenden känts som ett vinnande koncept. Frågan är om berättelsen om spökflickan och de svävande pistolkulorna går att mjölka ett varv till?

Vad är det som pågår?

Point Man och Paxton Fettel är övernaturliga bröder. Point Man kan manipulera tiden och hans bror är en fena när det kommer till telekinetiska krafter. När deras mamma, spöktjejen från Ringu, ska föda fler barn skälver jorden. Asfalt spricker som spröda kex under ett morrande himlavalv och i gränderna eldas stearinljus med en rituell entusiasm som får Kali-dyrkarna i De fördömdas tempel att framstå som frivilliga brandmän.

Om man inte har spelat Fear 2 ska man inte räkna med att hänga med i svängarna. Själv spelade jag båda föregångarna men jag förstår ändå ingenting. Om det beror på att jag ägnat Fear-mytologin för lite uppmärksamhet eller om det är för att den är rörig, konstig och ointressant låter jag vara osagt.

Den vilda jakten på stegen

Det första Fear var en habil förstapersonsskjutare med inslag av skräck, men det har hänt mycket sedan dess. Den suggestiva inledningen är lika bortblåst som de grådaskiga korridorerna och den här gången är det full rulle från ruta ett. Faktum är att ”Horror Warfare” är en alldeles ypperlig beskrivning av vad Fear 3 handlar om: Suggestiva skrämseleffekter och tok-ös med välljudande vapen.

Som jag ser det består spelet av tre moment: Eldstrider mot soldater och/eller kulsprutebestyckade mechs, suggestiva partier där det spökas mest hela tiden och, sist men inte minst, frustrerande stunder då man inte har en aning om vart man ska (i nio fall är det en lömsk stege som gömmer sig i skuggorna).

Det låter som om jag hatar Fear 3 av hela mitt hjärta men så är det inte. Ibland uppskattar jag de stämningsfulla miljöerna och ibland får jag kalla kårar när 5.1-ljudet leker med mina känslor. Men det är bara ibland. Övriga stunder är det bara intetsägande.