Deadmau5 lockade storpublik när han med sin karaktäristiska musmask äntrade podiet. I musikväg levererades snygg electro-house och makalösa remixer på hans största verk. Om M.I.A stod för det smaklösa så var Deadmau5 ett enda stor, elegant tokröj. Framför Eldorado-scenen bildades stora danscirklar och våghalsiga människor klättrade upp i lyktstolpar – resten av publiken försattes i housekoma.

På fredagen rullade det ostoppbara partytåget Teddybears in på största scenen och satte igång sin electrorockpunk på sitt gamla vanliga effektiva manér. Men eftersom Teddybears framför allt är ett liveband, som har skapat sin musik därefter blir dagsljuset en käpp i hjulet. Det går dock inte att blunda för att de skapat hitmusik av rang – Teddybears är coola, det räcker ganska långt.

Tillbaka på Eldorado-scenen skulle en betydligt mer osäker artist framföra några av popsveriges största låtar. Till min stora glädje hade den brittiska sångerskan, Jessie J ställt in sin konsert och istället skulle vi få njuta av en akustisk spelning med Henrik Berggren, sångaren från det nedlagda Broder Daniel. På akustisk gitarr, ackompanjerad av endast en trumpet, framförde Henrik bland annat Broder Daniel-låtarna When we Where Winning, Dark Star och No Time For Us, så vackert att samtliga hjärtan i den lilla skara som anslutit måste brustit. Tyvärr får vi inte några nya låtar denna gång heller och vi väntar fortfarande spänt på den utlovade soloskivan som förhoppningsvis kan fylla tomrummet efter Broder Daniel.

Kvällen sista artist, en av festivalens största, stod också för den största besvikelsen. När The Strokes drog igång konserten i beckmörkret så förstod man att de ville vara någon annanstans. De verkar hur som helst satsat fullt på att varken synas eller höras eftersom scenen i princip var  nedsläkt konserten igenom. Julian Casablancas mumlar slött fram repetroaren, självfallet iförd skinnjacka och solglasögon för att visa upp sin massiva dos attityd. Kanske hade det varit en bättre idé om de satsat på att prestera inför de 10 000-tals som faktiskt gått dit för att se dem avsluta torsdagskvällen. De framförde pliktskyldigt hitarna New York City Cops, Reptilia, Is This It och Last Nite, helt utan den glöd som de gav ifrån sig för fem år sedan på Hultsfredsfestivalen i strålande solsken. När jag fick höra att Maskinen hade levererat stort under samma tid blev ångesten än mer påtaglig.

På lördagen var det dags för festivalens tveklöst största bokning. Egentligen vill jag inte ens skriva om honom. Den där gamla mannen som skulle varit så bra en gång i tiden, men som musikrecensenterna numera hyllar ifall han över huvud taget lyckas med att inte drabbas av en stroke. Bob Dylan kraxar, försöker krampartat vicka på höfterna och massakerar sina legendariska låtar, en efter en. Egentligen vet jag inte riktigt vilka låtar det är han spelar. Det går inte att urskilja orden och ljudet är bedrövligt. Istället så försöker jag minnas en setlist jag läst innan festivalen och på så sätt kunna avgöra vilka de var. Men nej, till slut gav jag upp och bestämde mig för att låta honom vara ifred. Det förtjänar han.

Journey funkar enbart på hemmafester med den där låten som alla av någon anledning älskar. Det är så tråkigt och händelselöst att hela konserten flyter samman och bildar en enda stor Journey-låt; en som låter så hutlöst mycket sämre än hiten, Dont Stop Believin. Håller tummarna för att ingen festivalbokare förutom de ansvariga på Sweden Rock-festivalen får för sig att boka dem igen på grund av en låt.

Hur stort Peace and Love egentligen kan bli känns i dagsläget gränslöst, – området är det dock inte. Det är trångt och har samtidigt katastrofalt långa avstånd med köer som inte går att återfinna på någon annan svensk festival. Möjligtvis är det dags att inte bara låta banden växa, utan även se över vad de kan göra för besökaren som inte betalat för långa skogspromenader i en stark doft av urin.

Foto: Tobias Ekvall