Efter att ha lidit mig igenom en episk filmsnutt med sliskig berättarröst och smaklöst naturpornografisk färgsättning förs jag rakt in i spelets suggestiva inledning. Det är den sista dagen på US Masters och jag, Tiger Woods, ligger etta. Det är nu det gäller.
Slapphänt introduktion
Naturligtvis klarar jag uppgiften med bravur. Tigern vinner en grön kavaj och allt är frid och frid. Det är nu jag inser att jag att jag just har avverkat spelets enda tutorial. Det enda jag har lärt mig är att Move-kontrollen fungerar ruskigt dåligt i jämförelse med den vanliga handkontrollen, men den riktiga oron uppstår när jag inser att spelboxen saknar manual. Bristen på vettiga instruktioner för tankarna till Tony Hawk-spelen vars spelsystem byggde så mycket på tidigare delar att det var smått omöjligt att hoppa in i de senare delarna utan att möta en vägg av frustration.
Ett hålögt missfoster i keps
När jag själv ska ge mig ut på banan börjar jag med att snickra ihop en egen golfspelare. Jag tar till och med foton av mig själv med Playstation Eye-kameran som konsolen snällt pusslar ihop till en 3D-modell på löjeväckande tio minuter. Är det inte väldigt ironiskt att en konsol som till vardags driver spel som Killzone 3 tar tio minuter på sig för att rendera ett hålögt missfoster som möjligen har min haka?
Ute på banan är det mesta sig likt. Fåglar kvittrar och bäckar porlar medan de starka färgerna våldtar mina ögon. En nyhet i årets upplaga är den pladdriga caddien som bistår med tips mest hela tiden; ibland är de bra och ibland är de dåliga – men de är definitivt för många, i alla fall om man som jag tycker om att lära sig spelet och hitta egna lösningar.
Små missar till trots är Tiger Woods PGA Tour 12: The Masters är ett bra golfspel med finslipad mekanik och läckra omgivningar. Om du gillar golfspel kommer det att räcka länge, om inte kommer du att ge upp under de där tio minuterna som det tar att förvandla ditt ansikte till en skrynklig våffla med ögon.
Följ Digital Life