Men i backspegeln finns en väg kantad av identitetskriser, svinhugg och konflikter. I botten finns dock en otyglad, nästintill galen vilja att skapa produkter som är ”vansinnigt fantastiska”.

Sprunget ur brottslighet

Apple grundades den 1 april 1976 av några ”übergeeks”, nämligen de skäggiga och luggslitna nördarna Steve Jobs och Steve ”Woz” Wozniak. De båda hade träffats på kvällstid på datorklubben ”Homebrew Computer Club”, där de höga på lödtennsångor började fantisera om hur de kunde förändra världen tillsammans.

Snart gjorde de två slag i saken. De skulle bygga en dator. Wozniak stod för den tekniska kunskapen och Jobs för munlädret. Grundkapitalet för att köpa delar till den första datorn samlades ihop genom att sälja ”Blue Boxes” på olika universitetscampus. Blue Box var en liten – och väldigt olaglig – apparat som gjorde det möjligt att ringa utlands- och rikssamtal gratis. Med pengarna de tjänat designade underbarnet ”Woz” en byggsats för att bygga sin egen dator. Problemet var bara att ingen ville sälja en byggsats, och även köparna ville ha en färdig produkt. Med pengar från försäljningen av en folkabuss, en avancerad miniräknare samt krediter som Jobs snackat sig till, lyckades de bygga femtio datorer av modellen Apple I. Och de gick åt som smör i solsken.

Stärkta av framgången lyckades killarna samla ihop ytterligare 100 000 dollar i kontanter från den lyxpensionerade 32-årige finskättlingen Mike Markulla. Markulla var en affärsängel och investerare som tjänat en förmögenhet på att sälja optioner i bland annat Intel. I Apples ”fabrik” – belägen i Jobs föräldrars garage – var det haydays och happy times. Och även om målet var att förändra världen så anade nog de två hippietyperna inte riktigt vilken boll de satt i rullning då Apple II kom att starta hemdatorrevolutionen på allvar.

Den tredje, okände grundaren

Vad som är mindre känt är att det fanns en tredje Applegrundare, Ronald Wayne. I samband med den tidiga expansionen av företaget sålde han sina 10 procent av aktierna i rena förskräckelsen. Han såg nämligen risken att fogden skulle få för sig att komma och knacka på Appledörren då bolaget ständigt balanserade på ruinens brant. Beslutet var logiskt vid tillfället, speciellt med tanke på att han var den enda i företaget som hade några som helst tillgångar. Försäljningspriset för aktierna var runt 5 000 dollar. En hel del pengar på den tiden, men idag hade aktierna varit värda 48 miljarder (!) kronor. Trist för Wayne, men å andra sidan har han aldrig köpt en Appleprodukt efter att han lämnade bolaget …

Flopp, floppigare, floppydisk

1976 sålde man 200 exemplar av Apple I och året därpå släppte man Apple II som blev en formidabel succé med tre miljoner sålda enheter. Uppföljaren Apple III blev en enorm flopp och för att rädda bolaget lade man nu allt krut på en ny modell, Apple Lisa, som Jobs trodde skulle revolutionera världen med sin mus och ett skrivbordsliknande gränssnitt med papperskorg och en 3,5-tums floppydisk. Tråkigt nog blev Lisa ytterligare en försäljningsmässig flopp för Apple eftersom hårdvaran inte riktigt klarade av den avancerade grafiken.

Bill Gates – en trojansk nörd

Året var 1983 och en ung, finnig och svårt stammande Bill Gates hade placerats på en scen tillsammans med tre andra mjukvaruutvecklare. Upplägget var mycket likt en klassisk amerikansk datingshow på tv. Gates hade blivit ditlurad av Jobs för att berätta om hur fantastisk Apples nya dator var. Modellen kallades Macintosh – efter USA:s populäraste äpple – och var en uppföljare till Apples Lisa. Gränssnittet, som Jobs oblygt stulit från konkurrenten Xerox PARC när han fått en rundvisning av ett gäng intet ont anande tekniker på företaget, var finputsat och fungerade betydligt bättre på Macintosh än på Lisa.

Med kniven mot strupen var Macintosh tvungen att bli en försäljningsmässig succé. Bill Gates och hans team var en viktig pusselbit i lanseringen då Microsoft var den enskilt största utvecklaren av Mac-programvara i början av 1980-talet. Faktum är att Gates var en av få som fick den första prototypen av Macintosh. Det gav dem ovärderliga erfarenheter som senare kom till enorm nytta vid Microsofts utveckling av den första Windows-versionen som släpptes 1985, året efter Macens lansering. Vad Jobs inte visste var att han släppt in en trojansk häst – i form av Gates – som nästan skulle komma att krossa Apple bara några år senare.

Let it beep – in times of trouble

Idag förknippar alla Apple med musik. Efter framgångar med Ipod och Itunes har de till och med pekats ut som musikbranschens räddning. Men innan lanseringen av Macintosh var datorer knäpptysta, och redan 1978 skrev Jobs ett avtal med Beatles skivbolag Apple Records, där han garanterade att Apple Computer aldrig skulle ägna sig åt ljud eller musik. Motkravet var att Beatles skivbolag aldrig skulle hålla på med datorer.

Men när Apple införde ljud i Mac OS redan 1986 påbörjades en bitter juridisk holmgång som avslutades först förra året, 25 år senare. Det hela nådde sin kulmen när en Appleanställd, Jim Reekes, la in ett varningsljud i System 7 och döpte det till ”Chime”. Apples jurister nobbade namnet med hänvisning till att det kunde tolkas som att Macen kunde användas som instrument. Reekes föreslog då att man skulle döpa systemljudet till ”Let it beep”. Även detta förslag fick föga förvånande avslag av juristerna. Ljudet fick till slut heta ”Sosumi”, vilket fonetiskt kan utläsas ”so sue me” – stäm mig. När man presenterade detta för Beatles jurister bokstaverade man därför namnet. Sosumi finns kvar i Mac OS än idag.

Inte förrän förra året grävde Beatles och Apple ner stridsyxan och i samband med det blev hela deras låtkatalog även tillgänglig på Itunes. Men Apple Records var bara den första i raden av oräkneliga fiender som Apple lyckades skaffa sig under 1980- och 1990-talen. Årtionden av splittring och felaktiga beslut där Apple visade sig vara sin egen värsta fiende.