Reformdrömmarna spred sig som en chockvåg till angränsande Egypten, och nu ser vi liknande frihetskamper i Libyen och Bahrain.

Framförallt är det den stora andelen ungdomar som tröttnat på en fattig tillvaro utan framtidsvisioner som driver på den modiga kampen för frihet och demokrati.

Till sin hjälp har de haft internet och sociala medier, som har spelat en stor roll. Utan internet skulle vi haft en väldigt begränsad inblick i händelserna, och folket där skulle inte känna vårt stöd.

Via Twitter och Facebook har aktivister lättare kunnat kalla till demonstrationer och på Youtube har man kunnat visa omvärlden regimens desperata och blodiga försök att kuva folket.

När regimen i Egypten insåg faran med de sociala medierna stängde de av tillgången till internet. Men då var det redan för sent.

Google och Twitter gick ihop i ett samarbete och skapade internationella telefonnummer till vilka folket kan ringa och lämna meddelanden som blir till automatiska tweets. Och när mobilnätet stängdes av eller begränsades, kunde man fortfarande komma åt numren via det fasta telefonnätet och fortfarande nå omvärlden.

Naturligtvis var det inte Twitter och Facebook som fick folken att gå ut på gator och torg och riskera sina liv. Vad de sociala medierna utan tvekan har bidragit till är att snabba upp processen – genom att man har kunnat kommunicera med omvärlden och snabbare kunnat kalla till större demonstrationer. Dessutom har de sociala medierna bidragit till att folket känt ett mentalt övertag gentemot regimen.

Jag vet inte om det är att dra för höga växlar, men i en värld utan sociala medier hade vi kanske fått nöja oss med nyheten om ”ett av regimen nerslaget uppror” någon vecka senare – en nyhet som snart hade blivt bortglömd. Tanken har åtminstone slagit mig.