S om recensent är man naturligtvis ute på farligt vatten om man tar sig an ett uppdrag med ovan nämnda föreställning som utgångspunkt. Men vad fan, när jag redan i menyerna ser att spelet inte kommer att infria mina förväntningar har jag all rätt att ana oråd. Upplägget är krångligt, bökigt och opedagogiskt, laddningstiderna är på tok för långa och den grafiska stilen är långt ifrån upphetsande. Nu är det sagt.

Ut på banan igen
Tråkiga menyer är en sak. Bilspel har aldrig handlat om att klicka runt i menyer, så jag ger mig in i karriärläget A-Spec. Här blir menyerna om möjligt ännu krångligare men när jag väl inhandlat en av de få bilar jag har råd med pustar jag ut. Det blev en Mazda.

Den europeiska banan är laddad och nu ska det gasas upp till flera hundra
kilometer i timmen, tänker jag, men när startskottet går slussas jag tillbaka i tiden. Jag minns när jag satt hemma på kammaren och tog mig igenom Gran Turismo 3. Jag minns hur jag lät mig imponeras mest hela tiden. Att jag kunde få för mig att stanna min bil och bara insupa atmosfären.

Gran Turismo 5 känns aldrig magiskt och dess miljöer känns aldrig skimrande. Aldrig åtråvärda.

Jag förstår inte hur Polyphony Digital kan ha misslyckats med att leverera den ultimata racingupplevelsen. Gran Turismo 5 känns halvfärdigt, tråkigt, stelt och fult. Banorna ser ut att vara uppbyggda av överblivna kulisser från 2005 och de stendöda pappfigurerna i publiken ska vi inte ens tala om!

Av de 1000 bilmodellerna är endast 200 så kallade ”premiumbilar”. Visst är de snyggare än resterande 800, men när taggiga och flimrande skuggor ligger på motorhuven ser det ändå osmakligt ut.

Imponerande djup
Okej, grafik är inte allt. Bilspel handlar trots allt om körkänslan och den är det faktiskt inget fel på. Den kunde definitivt ha varit bättre, men det är inget fel. Min största invändning mot själva spelandet är att det oftast verkar handla om att ha den bästa bilen snarare än att framföra den felfritt.

Gran Turismo 5 är naturligtvis ett massivt spel med så mycket att göra och så mycket att låsa upp att du aldrig kommer att gå sysslolös – annat hade faktiskt varit skandal. Licenstesterna kräver i vanlig ordning en näst intill pervers finslipning för att vinna hundradelar och flera av specialeventen kommer få dig att återvända.

Vad det beträffar innehåll och ambitionsnivå ser jag inga som helst problem med Gran Turismo 5, och om det inte hade varit för den totala avsaknaden av ögongodis, attityd och magi hade jag förmodligen älskat det.

Det smärtar mig att säga det, men Gran Turismo 5 hade behövt lite mer finputsning.