S edan kom smalfilmskamerorna, men de var rätt bökiga jämfört med de ganska lätta videokameror som blev populära för sådär tjugo år sedan. Det verkliga lyftet för privata rörliga bilder blev dock de ännu lättare digitala videokamerorna. Vad ska nu hända – när de blir så små att du kan ha dem bakom örat, hela dagen lång?

Looxcie heter en sådan liten sak, så liten att du kan ha den på dig jämt; mindre än 28 gram väger den. Den ser vad du ser. Fem timmars video kan den lagra i usb-format. Så nu är det bara att fästa den bakom örat, sätta på den och glömma bort den. Slut på alla funderingar kring ”när ska jag ta fram kameran”. Sätt på den när festen/mötet/utflykten – dagen – börjar och glöm bort att den finns. Sedan kan du titta på allt som hände i godan ro i efterhand.

En sådan här sak kan ju användas på många olika sätt, legitima och mindre legitima. (Andra människor kanske inte vill bli filmade så fort de kommer i din närhet.) Jag kommer att tänka på ett lite filosofiskt, eller ska vi säga egopsykologiskt användningsområde. För ett tag sedan läste jag ett antal artiklar om folk som har tagit för vana att dokumentera hela livet. Det låter lite bisarrt, men egentligen är det ju bara en radikal förstärkning av vad många av oss faktiskt gör. Tänk till exempel på hur många barn i dag som, när de blir vuxna, kommer att ha tusentals bilder och videos av sig. Vad ska de med dem till? Tänk sedan att det är dig själv du dokumenerar i stället för barnen. Vad ska du ha det till?

Mark Carranza vet. I en artikel i New York Times i våras kunde man läsa om varför han och andra har byggt upp kolossala databaser om sig själva. Carranza har över en miljon sökbara, daterade och platsangivna uppgifter om sig själv; de går tillbaka till 1984. Möjligheterna till återblickande självanalys tycks oändliga, enbart i textformat. Tänk om det var i rörliga, taggade (”innehållsmärkta”) rörliga bilder i stället! Tänk om du kunde titta på vad du gjorde en dag, kanske många dagar, för säg tio år sedan. Skulle du vilja det?

Jag skulle inte det. Men jag är nog lite abnorm på andra hållet, så att säga. Jag fotograferar nästan aldrig någonting, så tanken på att filma ”allt” känns mycket främmande och jag tror inte heller att de här minivideokamerorna främst kommer att användas till att göra det. Däremot väcker de på ett  starkt sätt frågan om varför vi över huvud taget är så ivriga i att dokumentera våra liv, egentligen. Och framför allt får de mig att undra var gränsen mellan legitimt och illegitimt filmande kan tänkas gå. Vilken blir den nya definitionen av ”smygfilmning”, om ett större antal människor går omkring med kameror bakom örat?

Återigen konfronterar oss alltså ny teknik med frågor som vi inte har bett om att behöva tänka på. Kameror bakom örat är endast en del av en allmän trend, som innebär att inte bara allsköns övervaknings- och registreringsapparatur håller koll på saker och ting. Vi gör det lika mycket själva. Det blir svårare och svårare att få glömma saker. Ja just ”få”. För inte så länge sedan kunde vi alla ta det för givet att nästan allt vi sa och gjorde försvann. Det var rätt skönt på många sätt, även om polisen kunde tycka att det var opraktiskt när ett brott hade begåtts. Nu försvinner mindre och mindre. Även om vi själva glömt vad vi gjorde den eller den dagen, så är sannolikheten stor att spår av det som hände finns kvar i någon databas. Bra, tycker polisen.

Den fråga som inställer sig är på vilka grunder vi kan försvara vår personliga livssfär och vår rätt – kanske till och med behov – att glömma, när vi själva både dokumenterar och sprider information om oss hela tiden. Jag undrar ibland hur det kommer att vara i samhället, när varje morgondag inte är så ny och frisk som den borde vara, utan tyngd av alla gårdagarnas objektivt närvarande externminnen.