Donkey Kong Country Returns

”Alla kan spela”-tänket har allt mer kommit att genomsyra Nintendos moderna spelkatalog. Personligen skyr jag deras filosofi som pesten. ”Alla” tycks nämligen inte inkludera oss som faktiskt tycker om att spela. Just därför spenderar jag 90 procent av min Wii-tid med på att nöta obskyra nedladdningstitlar.

När 1994 års plattformsklassiker Donkey Kong Country tar steget till två och en halv dimension blir jag naturligtvis skeptisk, men oj så fel man kan ha.

Skyhög wow-faktor
Mitt första ”wow!” lämnar munnen när jag ser den lummiga grafiken. Den fantasifulla och levande djungeln har aldrig porträtterats lika träffsäkert. Mitt andra ”wow!” lämnar munnen som en upphetsad och utdragen flämtning när jag inser att apfysiken är näst intill perfekt avvägd (med det menar jag att jag känner mig som en apa när jag spelar). Mitt tredje ”wow!” lämnar munnen när jag inser att spelet är riktigt utmanande. Sådär utmanande som spel brukade vara förr, när en elak boss kunde göra mig så frustrerad att jag gav den fingret och stängde av.

Det är tydligt att Retro Studios älskar Rares förlaga, och de har verkligen tagit tillvara på alla de beståndsdelar som vi gärna minns med glädje. Samtidigt är Donkey Kong Country Returns ett helt nytt spel, fullsmockat med så mycket fantasi och uppfinningsrikedom att jag häpnar mest hela tiden. I ett ögonblick rider jag på en val till skön calypsomusik för att i nästa manövrera en raketbestyckad tunna. Utvecklarna har haft roligt när de byggt spelet, och det märks.

Nu ska jag vara lite petig
Okej, allting är inte perfekt. Min största invändning mot Donkey Kong Country Returns är att den bananätande alfahanen inte är någon vidare plattformshjälte. Han vankar fram som en apa ska, ser sådär skönt apig ut och äter sina bananer – men samtidigt är han lite för långsam och lite för oprecis för att jag ska kunna bli en fullfjädrad Donkey Kong-virtuos.

Jaja. Tillbaka till det där med svårighetsgraden. Menar jag att Donkey Kong Country är för svårt för den genomsnittliga barnfamiljen? Svaret är naturligtvis nej. Den som har tålamod att samla bananmynt kan köpa bananjuice och extraliv och om du ändå skulle gå bet är den skamligt gulliga checkpointgrisen aldrig sen med att föreslå ett självspelande hjälpsystem för att mildra eventuella barntårar. Vill du å andra sidan låsa upp alla hemligheter och klara spelet den hårda vägen kommer du att möta stenhårt motstånd.

Ett spel för alla helt enkelt. Och den här gången inkluderar ”alla” även mig.