Den första installationen av Hot Pursuit-serien har 12 år på nacken och var den sjunde titeln i Need For Speed-serien. Det var också den första delen att lägga krut på biljakterna mellan trimmade polisbilar och världens dyraste vrålåk. Jag minns framförallt euforin och dramatiken i att bli jagad av de psykotiska poliserna och känna deras ständiga törst efter att få kvadda min bil sönder och samman. I Need For Speed: Hot Pursuit har de tagit allt som gjorde det spelet roligt och bäddat in det i högupplöst grafik och tillfört en extra nivå när det kommer till fartkänsla.
Upplägget i karriärdelen är lika enkelt som det är briljant. Antingen tar du rollen som fartblind vansinnesförare och tar upp kampen mot de envisa snutbilarna, eller det motsatta. Det är grymt underhållande och tillsammans med den lättmanövrerade kontrollen blir uppdragen en fröjd för barnasinnet. Kämpa för brons, silver eller guld för att genom poängsystemet ”Bounty” få tillgång till fler bilar och hjälpmedel.
Frustrerande nog är du ibland tvungen att ta dig igenom uppdrag som enbart går ut på att köra från A till B på kortast möjliga tid. Snäppet värre blir det när du dessutom måste ta hänsyn till att minsta krock med övriga trafikanter och att någon enstaka batalj med banans kanter resulterar i ett par sekunders tidsbestraffning. Detta kan i sin tur leda till oerhörd frustration när du väl har bestämt dig för att ta guld i samtliga uppdrag.
Det är då tur att det finns en grym onlinedel där den sociala kampen mot vänner är något som lyfter spelet ytterligare och nästan får mig att helt bortse från de slentrianmässiga uppdragen i karriärdelen.