A tt Electronic Arts har valt att damma av den insomnade Medal of Honor-licensen har förmodligen inte att göra med någonting annat än att namnet låter coolt. Medal of Honor, liksom. Smaka på orden.

Medan de tidigare spelen i serien envisades med att trampa omkring i Andra Världskrigets fasor har man inför nystarten förflyttat handlingen till nutid. Platsen är Afghanistan, du är amerikan och fienderna bär turban.

Två spel i ett
När jag för ett drygt år sedan recenserade Modern Warfare 2 gjorde jag det utifrån premissen att de olika momenten – kampanjen och flerspelarläget – skulle betraktas som vitt skilda entiteter. I Medal of Honor blir diskrepansen ännu tydligare. För att spara tid har man nämligen delat upp arbetet mellan två olika företag som i sin tur jobbat med varsin grafikmotor. Resultatet blir minst sagt splittrat.

Intensiv men kort kampanj
Att amerikanska Danger Close har fått i uppdrag att plagiera Modern Warfare är ingen hemlighet. Berättartekniken, som ofta kretsar kring användandet av subjektiva kameravinklar och skiftande perspektiv, känns igen lika väl som kontrollschemat, uppdragsstrukturen och de hårt skriptade actionsekvenserna.
Om det inte hade varit för den haltande bilduppdateringen och den hafsiga presentationen hade spelet med enkelhet kunnat misstas för … ja ni vet. Det man har att tillföra är obscena mängder skägg (allt från välansade skepparkransar till böljande talibansvall) och en ganska överflödig glidmanöver. Efter några intensiva, men ack så förutsägbara timmar är kalaset slut. Då är det bara att rycka på axlarna, skaka av sig ökendammet och kasta sig in i flerspelarläget.

Goda förutsättningar
Att Electronic Arts har lagt flerspelarläget på svenska DICE är ingen slump. Det är i de lagbaserade onlinematcherna de flesta kommer att spendera sin tid, och genom att anlita ett gäng som redan bemästrar genren till fullo har de oddsen på sin sida. Om de ändå bara hade fått lite mer tid …

DICE faller inte platt, men tyvärr framstår Medal of Honors flerspelarläge som en ganska slarvig kompromiss mellan stilikonen Modern Warfare 2 och deras egna Bad Company 2. Det hade inte behövt vara en dålig sak, men när de inte lyckas ta tillvara på de beståndsdelar som placerar de båda förebilderna i det absoluta toppskiktet känns deras ambitioner helt bortkastade.

Det är ironiskt hur ett spel som mer eller mindre är utformat efter devisen ”ge spelarna vad de vill ha” helt och hållet saknar potentiell målgrupp.