O ftast tänker vi inte på vad det är som driver på en viss teknisk utveckling. Vi tar det vi fattar för givet och struntar i resten. Kanske tror vi att det mest handlar om att få fram roliga och nyttiga prylar för gemene man. Andra motiv brukar vara trygghet och säkerhet. Och det är ju precis vad världens försvarsmakter säger sig syssla med. Vad gäller teknikutvecklingen betyder detta, att tekniker som har med trygghet och säkerhet att göra kan lanseras på två nivåer: för dig och mig och för stater och stora företag. Eftersom du och jag inte har så mycket egna utvecklingspengar att bidra med, blir följden att det är stater och stora företag, i samarbete med varandra, som sätter upp de strategiska målen. Problemet är att individers, företags och staters mål i livet inte alltid stämmer så bra överens. Men med propagandans hjälp kan man få det att låta som om de gör det.

Realtid – teknik för full koll
Vad är det då som händer, mera konkret? Vi kan börja med det tekniska. I den digitala världen är den starkaste trenden just nu mot ”realtid”. I början av juni bevistade jag en konferens i Malmö på temat, Moving Images 2010. Där fick vi, proffs på kommunikation av olika slag, lära och diskutera mycket om den här trenden. Nästan allt fokuserades på den personliga nyttan och upplevelsen; exempel är Twitter och GPS-positionering av såväl människor som saker. Redan nu kan du till exempel få veta exakt var dina barn befinner sig, om de har mobil.

Denna trend sammanfaller med det nya internetprotokoll som håller på att introduceras, IPv6. Med dess hjälp kan realtidskollen expandera oerhört. IP, Internet Protocol, är det som gör det möjligt för datorer på Internet att kommunicera med varandra. Det gamla IPv4-adresserna håller på att ta slut. Med IPv6 blir antalet möjliga adresser flera miljarder per person, vilket betyder att praktiskt taget allt du kan tänka dig kan kopplas upp mot Internet, eller direkt i lokala nätverk, såväl permanent som tillfälligt. Det kommer att gå att ha lika bra koll på alla prylar som på ens barn.

När fler och fler saker får en egen IP-adress så kommer det att bli svårt för dem att ”försvinna”. De får en inbyggd, spårbar stöldmärkning. Alla ordrar och leveranser effektiviseras enormt. Sopor kan spåras och kontrolleras. Paket kan inte försvinna i posten. Olika enheter kan kopplas ihop till effektiva och säkra nätverk, i krig till exempel. Här kan vi alltså se hur civil och militär användning av nya teknologier förstärker varandra ömsesidigt. Och det storpolitiska skeende som samordnar det hela från militär synpunkt har sitt fokus i Afghanistan.

Låter det märkligt? Betänk då följande.

Ett globalt koordinerat träningsläger
Under de senaste tio åren har USA stadigt utvidgat sitt militära aktivitetsområde. Centrum för uppmärksamheten sedan några år, förutom Iran, är Afghanistan. I vintras avhölls en konferens i London om kriget där, med tunga företrädare för NATO och dess partnerländer. I samma veva träffades försvarscheferna för NATO:s 28 medlemsländer tillsammans med försvarscheferna för 35 andra länder i Bryssel, också där med Afghanistan på agendan.

Vadan detta massiva globala intresse för Afghanistan? Politiskt marknadsförs det som hjälp till de afghanska folken. Men mera fördolt, i relation till media, realiseras samtidigt en annan agenda. Den kommenteras så här av NATO-kritikern Rick Rozoff: ”Kriget i Afghanistan är ett kolossalt träningsområde för trupper från hela världen för att de ska få krigserfarenhet, för att integrera beväpnade styrkor från sex kontinenter under ett befäl, samt för att testa nya vapensystem i verkliga stridssituationer.”

Kopplingen till realtidstekniker går under namnet Afghanistan Mission Network, AMN, som också kallas ”coalition, command, control, computer, communication, intelligence, surveillance and reconnaissance network” (C5ISR). Det samordnar alla styrkor i ISAF, International Security Assistance Force, med deltagare från 42 länder, inklusive Sverige. ISAF är inte, som vissa tycks tro, ett fredsbevarande FN-uppdrag, utan en militär operation ”sanktionerad” av FN:s säkerhetsråd. Det finns all anledning att tro, menar Rozoff, att en rad militärpolitiska (”försvars-”) syften är det som främst ligger bakom den massiva uppslutningen.

I juli i år uppskattas AMN ha 55 000 användare från de deltagande länderna, sysselsatta med att koordinera ISAF:s aktiviteter. Alla får samma bild av det aktuella läget, samtidigt, när det händer. ”You are all ready to go and you can hit the ground running” säger projektledaren Steven Drake. Den som vill kan se det hela som en generalrepetition för hur en global samordning av försvars- och säkerhetsstyrkor kan ske, under amerikanskt befäl. Inte så konstigt, kanske, att Ryssland, Iran och Kina är oroade.

Samtidigt som AMN kommer igång på allvar har USA startat ett Cyber Command, som ska skydda det amerikanska försvaret mot ”internethot”. Ett tusental personer i Fort Meade – även säte för NSA (National Security Agency), motsvarande det svenska FRA – ska jobba med detta. Det är svårt att tänka sig att AMN inte är en del av det Internet som sålunda ska övervakas och skyddas. Och intresset för och hoten mot aktiviteterna i Afghanistan är ju uppenbart. Vad som skymtar fram, utan att någonsin erkännas officiellt, är en allt tajtare koll på hela den digitala världen, med Afghanistan som ursäkt. Lyckligtvis är det hela enklare på papperet än i verkligheten, men skalan på ambitionerna är inte direkt lugnande.

Men det finns alternativa scenarion som också gynnas av realtidsteknikerna. Stater och deras försvarsmakter är inte de enda aktörerna, tvärtom. Vad vi upplever är också en decentralisering av alla dessa möjligheter. Det är därför du kan ha koll på dina barn och snart på alla dina saker. Du kan också slå dig ihop med likasinnade och driva din egen agenda, oavsett vad regeringarna tycker. Men de kommer att ha koll på dig, var så säker.