”Oj oj oj… det här kan inte sluta bra!” utbrister jag i barnslig förtjusning när jag tejpar ihop en plåtspann och en borrmaskin. Jag väljer ut ett offer, trär hinken på det förruttnade huvudet och gapar av förundran när köttslamsorna färgar kameralinsen röd. Få spel har fått mig att skratta – när jag spelar Dead Rising 2 gör jag ingenting annat.

Zombiebeståndets totala avsaknad av gullighetsfaktor har gjort dem till populärkulturens slagpåse nummer ett och Dead Rising 2 gör ingenting för att bryta trenden. Redan efter någon timme har min killcount passerat 500 och när den plågade grafikmotorn målar upp tusentals karaktärsmodeller ser jag bara ett veritabelt smörgåsbord av kompromisslös slakt framför mig.

Pliktskyldig story

I händelsernas centrum står motorcyklisten Chuck Greene vars dotter Katey infekterats av zombieviruset. Som den ansvarsfulla far han är deltar han i den makabra tv-sporten ”Terror is reality” för att få ihop pengar till bromsmedicinen Zombrex. Men en dag går någonting fel. Zombierna invaderar Fortune City och allt verkar vara Chucks fel. Nu har han tre dygn på sig att rentvå sitt namn innan militären jämnar staden med marken.

Med ett skyddsrum som utgångspunkt måste han ge sig ut på uppdrag för att nysta i den förmodade komplotten. Tiden fortlöper kontinuerligt och om inte Katey får sin Zombrex varje morgon är spelet slut.

Chuck kan använda i princip allt han hittar för att banka ner zombies, men för att håva in erfarenhetspoäng och förtjäna nya skills måste han snickra ihop kombinationsvapen. Det kan vara allt från att pynta brännbollsracket med småspik till att montera bilbatterier på rullstolar. Den ena kombinationen är roligare än den andra och resultatet blir ofta lika blodigt som underhållande.

En betydligt tråkigare sysselsättning är att eskortera strandsatta överlevare tillbaka till skyddsrummet, men eftersom detta är helt frivilligt lämnar jag dem alla åt sitt öde.

Klockan klämtar för dig

Glädjetjuten till trots går det inte att blunda för att spelet har allvarliga brister. Grafiken känns primitiv och kontrollen är hafsig, men det som stör mig allra mest är uppdragsstrukturen. Jag vet aldrig vart jag är på väg, vad klockan är eller vad jag ska göra när jag kommit fram. Tillsynes slumpmässiga bossfighter dödar mig på stört och den totala avsaknaden av checkpoints tvingar mig spela om långa sträckor.

Jag vill verkligen hata Dead Rising 2 för allt ont det har gjort mig, men en del av mig kan inte sluta älska det. Parterapi nästa?