N ej, det där sista har inte hänt på riktigt, än. Ändå kan det vara värt att ägna en tanke åt vad vårt nuvarande system egentligen består av: ”Det ekonomiska systemets valuta är förtroende. Hela systemet bygger på förtroende. Försäkringar bygger på förtroende. Banker bygger på förtroende. När folk slutar tro på det kraschar systemet, och det går fort.” Orden kommer från en framstående hackare, intervjuad i Derrick Jensens civilisationskritiska opus Endgame (2006). Jensen skulle helst se att vår nuvarande civilisation bröt ihop och det snart, så att något nytt och mera livskraftigt skulle kunna få en chans.

Tänk om någon skulle få för sig att påskynda det globala ekonomiska systemets undergång? Om nu vår civilisation har blivit så destruktiv, i förhållande till den natur vi alla är beroende av, vad skulle vara ett effektivt sätt att sätta stopp för den? Genom de datornätverk som den har gjort sig beroende av, naturligtvis. Ovannämnde hackare säger också: ”Jag tror att tolv hackare skulle kunna stänga ner elnätet i hela Nordamerika, en blackout på flera månader.” Men det finns ännu radikalare sätt. De datorstyrda systemen av i dag arbetar med simuleringar, ofta på spelteoretiska premisser. De mest avancerade datorspelens funktionssätt är inte så annorlunda. Tänk om en häftig, intelligent spelmotor, programmerad i bestämda syften, skulle flytta ut i den verkliga världen?

På vems villkor?
Just det händer i romanerna Daemon (2009) och FreedomTM (2010) av datorexperten Daniel Suarez. I dem kan man i thrillerform uppleva ett ”tänk om?”-scenario som ligger mycket nära verkliga möjligheter.

Den avlidne spelgurun Matthew Sobol har sett till att hans verk – och han själv som avatar – lever vidare bortom graven. Daemon inleds med ett par mystiska dödsfall, som visar sig vara automatiskt utförda mord. Spelfantasten och datorexperten Jon Ross inser så småningom att det är Sobol som ligger bakom den accelererande serien av våldsamma händelser, fastän han är död. Men varför händer det? Hela upplägget verkar först bara ondskefullt och Sobol framstår som någon sorts digital dr Frankenstein. Men efter hand visar det sig att det finns en storslagen, samtidigt destruktiv och kreativ vision bakom vad som först verkar enbart galet.

Det underliggande temat är världsomspännande datornätverk och deras sårbarheter. Det intressanta är att Suarez inte bara fokuserar på sårbarheterna som sådana, utan på vilken sorts civilisation som har byggts upp med hjälp av nätverken: en hypereffektiv exploateringsmaskin, vars effektivitet också är dess största svaghet. Samtidigt är dagens digitala teknologier flexibla. De kan antingen programmeras till att förstärka gamla sätt att göra saker på, eller till att skapa nya, annorlunda sätt. Suarez åskådliggör levande vilka möjligheter som finns, just nu och i en mycket nära framtid.

Vem är galen? Vad är galet? Egentligen? Vems regler gäller, eller borde gälla? Det är de frågor som växer sig allt starkare under läsningen. Romanfiguren Sobols syfte med att sätta igång den omstörtande händelseutvecklingen överensstämmer med Derrick Jensens. Han vill kastrera de nuvarande ekonomiska strukturerna. Den del av handlingen som berör detta är våldsam och destruktiv. Men förstörelsen är inte entydigt ond, vilket höjer intrigen till en klart tänkvärd nivå. Den globala ekonomins simulerings- och bokföringstekniker infiltreras och oskadliggörs, men samtidigt byggs ett alternativt, icke-centraliserat system upp. Böckerna handlar med andra ord om en närkamp mellan två helt olika sätt att organisera samhället på, eller rättare sagt på vems villkor saker och ting sker. Är det storbolag och storfinans som ska dra i alla de viktiga trådarna? Eller lokalsamhällena?

Suarez förmår utnyttja den intelligenta science fictions-thrillerns kombination av spänning och verklighetsförankring på ett sätt som är både hisnande och oroväckande verklighetsnära. Det är ingen slump att hans böcker läses med viss förfäran av verkliga makthavare. Vita husets förre chef för Cybersecurity, William O’Brien, kommenterar: ”Suarez presenterar en fascinerande berättelse om autonom logikbaserad terrorism, grundad i nuvarande och förutsedda teknologier [...]. Experter har länge fruktat ett internetbaserat domedagsscenario; Daemon är om möjligt ännu mera skrämmande.”

Det är faktiskt en ganska omskakande upplevelse att ta del av en realistisk fiktion från en mainstream-aktör som Suarez, vilken är så snubblande lik de man hör från ytterst radikala kretsar. Och Suarez spelmetafor är passande. Nuvarande globala ekonomiska maskineri bygger som sagt mycket på spelteori i sin enögda strävan efter vinstmaximering. Och denna strävan bestämmer spelreglerna. Men vad skulle hända om andra aktörer lyckades ändra på själva reglerna? Från att vara brickor i ett jättespel skulle vi kanske kunna bli aktörer i många andra, med annorlunda regler. Bra eller dåligt? Det beror på vilket lag du håller på.