E n lättköpt och vidskeplig association, kanske. Men det är något visst med undergångsscenarion. Av någon anledning tycks de utöva en evig fascination. Och just 2012 är ju aktuellt inte bara för rader av New Age-vurmare som snöat in på mayakalendern, utan även på film. Jag tänkte inte här rescensera filmen, men varför inte spekulera lite kring Undergången och dess betydelse för oss. Vi lever ju trots allt alltid i de yttersta dagarna, vi som jämt tänker på den ouppnådda framtiden, snarare än på vad som ständigt återkommer.

De sista dagarna

Inte så många verkar vara medvetna om att den här framtidsinriktningen, med dess ständiga möjligheter och hot, är något vi har fått från kristendomen. I denna Västerlandets religion nummer ett finns det, i Bibelns sista skrift Uppenbarelseboken, en tankemall som vi alltjämt följer i våra samhällsvisioner.

En kort sammanfattning av slutscenariot: Först går det åt skogen med hela jorden, men sen uppstår en ny jord och allt blir bra för dem som återstår. Undergången skildras så här: ”det kom blixtar, dån och åska och en stor jordbävning, en sådan som inte har förekommit så länge det funnits människor på jorden, så väldig var den. Den stora staden rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman. [...] Alla öar flydde och bergen fanns inte mer. Stora hagel, tunga som talenter, föll ner från himlen över människorna och de hädade Gud för hagelplågan, eftersom den var mycket svår.” Sedan händer också diverse annat och kulmen nås vid den slutliga domen. De som inte hamnar eldsjön förs till sist in i det nya Jerusalem ”som kom ner från himlen, från Gud”.

En världslig variant på detta tema skulle kunna lyda ungefär så här: Om vi människor bara sköter oss och beter oss som vi borde, så kan vi hejda den globala uppvärmningen och ekosystemförstöringen, och även om det blir några katastrofer här och var, så att människor dör på grund av vår försumlighet, så finns det hopp om ett hållbart och harmoniskt samhälle. Gud, himlen och helvetet har här rationaliserats bort, men tankefiguren förblir densamma. Någon dom — annat än naturens hämnd — bryr man sig inte om, men ett nytt, gott och hållbart samhälle, det tror och hoppas man på. (Fastän apropå snö fastnar jag själv särskilt för det där med haglet…)

I en tidning om det digitala livet kan det också vara på sin plats att notera en mera direkt tolkning av andra stycken i Uppenbarelseboken, som är i svang numera. Känner du till vilddjurets märke? Du hittar det i kapitel 14: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han ska själv få dricka av Guds vredes vin [...]. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn.” Överdrivet konkreta uttolkare av Uppenbarelseboken, särskilt i USA, ser i dagens värld tecken på att de bokstavligen yttersta dagarna är på gång. På senare år har man börjat identifiera vilddjurets märke med RFID-märkning (RFID = Radio Frequency IDentification), pyttesmå sändare som identifierar antingen varor, husdjur eller människor.

Innebörden i denna påstådda digitala ondska är att människorna inordnas i ett omänskligt övervakningssystem, allt för den goda sakens skull. Säkerhetens och den förmenta trygghetens frestelse blir till det högsta värdet. ”Vilddjuret” identifieras med vissa drag i vår tekniska, allt mer allomfattande civilisation. Självaste Wired, den digitala generationens flaggskepp i tidningsvärlden, har rapporterat i ämnet, senast den 6.6.06.

Järnåldern – Kali Yuga

Den omtalade undergången år 2012, baserad på de lärda mayaastronomernas beräkningar, skiljer sig från den kristna visionen genom att det inte handlar om framtiden i vår vanliga mening, utan om ett återkommande fenomen. I kristendomen finns det en början, en dom och ett slut — Undergången med stort U. Men i de flesta andra religiösa kosmologier talar man om cykler, om gång på gång upprepade händelseförlopp i stort och smått. Om vi tar det i stort så räknar då mayakalendern med en ny cykel var 5125:e år. Sedan börjar det hela om. Huruvida detta ursprungligen skulle ha något med katastrofer att göra är oklart, och betvivlas av fackmännen, men när moderna västerlänningar kopplar ihop år 2012 med sin speciella myt blir det ju spännande och möjligt att göra film av.

Hinduiska källor räknar med fyra långa tidsperioder inom varje kosmisk cykel, motsvarande de gamla grekernas guldålder, silverålder, bronsålder och järnålder. Detta ska fattas symboliskt och innebär att varje cykel genomgår en gradvis degeneration, från andligt högtstående tillstånd till allt mer förmörkade sinnen bland människorna. Järnåldern, Kali Yuga, är den sista åldern i cykeln. Den började på morgonen den 16 februari år 3102 f.Kr. Under denna period, i vilken vi alltså lever nu, sägs människorna bli giriga, ostyriga, skoningslösa, opåkallat fientliga, eländiga och omättliga; de blir kortsynta, oföretagsamma (i andliga ting) och sexuellt lössläppta. Handeln kommer att vara i händerna på usla köpmän, inhyrda lögnare, och deras verksamhet kommer att uppskattas onödigt högt. Och så vidare. Träffande, eller?

Memento mori

Allt det här, hur mytiskt och ”irrationellt” det än kan förefalla (eller just därför), utgör uppenbarligen en stark underström även i den moderna människans medvetande. De subjektiva associationerna förstärks ju idag också onekligen av, att vår civilisation står inför en mångfald högst reella hot, i stor utsträckning självförvållade. Som humanekolog forskade och undervisade jag om dessa i många år och hade ofta anledning att fundera över hur vi förhåller oss till scenarion av denna kosmiska storleksordning. Första reaktionen hos många studenter, när de började förstå vissa verkliga samband och hur omstörtande de skulle kunna bli, var närmast att likna vid depression och uppgivenhet. Inget konstruktivt sinnestillstånd precis. Och i vardagslivet hör jag ofta samma synpunkt: ”Usch vad negativt det låter; ät, drick och var glad stället för tusan”.

Då brukar jag säga så här. Själv är jag nästan alltid glad, trots allt. Hur kan det komma sig? Genom att ofta och länge tänka på det värsta som kan hända, både i stort och smått, och genom att lära mig mycket om hur människor har haft det genom historien, så har jag gradvis insett att lösningen inte är att blunda. Jag har insett att memento mori — minns döden — för gamla tiders vise inte var någon dyster uppmaning, utan ett sätt att med glädje fokusera på det viktiga i livet, här och nu, och att arbeta för att främja det. Jag tror att den centrala innebörden i alla mytiska undergångsvisioner är just denna realistiska påminnelse. Och kanske borde vi framtidsfixerade välfärdsmämnniskor även lära oss att uppskatta värdet i det som återkommer, från år till år, och inte bara hasta fram jämt.