Content on this page requires a newer version of Adobe Flash Player.

Get Adobe Flash player

Helvetesskildringarna vi minns

Retro

Vi har dräpt den trehövdade helveteshunden Cerberus i Final Fantasy, piskat skiten ur Liemannen i Castlevania och studerat smaklös arkitektur i Dante’s Inferno. Det mytomspunna dödsrikets mystik har influerat många av dagens spelutvecklare, men ändå är det få som vågar ta steget fullt ut.

Helvetesskildringarna vi minns

Ett högst personligt helvete (Silent Hill 1999)

1999 visade Harry Mason att det personliga helvetet är det mest skräckinjagande av de alla. Sedan den unge mannens första besök i Silent Hill har vi instinktivt greppat efter brandyxan så fort radion spelat tysk industrimusik. När väggarna flagnar och golvet förvandlas till ett rostigt galler vill man inte vara obeväpnad.

The Underworld (Devil May Cry 2001)

Devil May Cry har varit stilbildande på mer än ett sätt. Dels var det spelet som korsbefruktade den gamla skolans arkadaction med den nya konsolgenerationens fäbless för äventyrande i tre dimensioner, dels satte det en visuell standard för alla helvetesskildringar framöver. Underworld känns igen på sin mörkröda färgpalett, sina pulserande köttkorridorer, sina arbetsamt krälande tentakler och sina dödliga lavadjup.

Läs vidare: 1 2 3
Diskussion
LÄSVÄRT
Tigern är sig lik
3.0/5
Upprepande sandlådeslakt
3.0/5
Blades of Time
2.0/5
Sätter tålamodet på prov
3.0/5
Förfinat in i minsta detalj
4.0/5
Ett kärt återseende?
2.0/5
Bakåtsträvande skräckkliché
2.0/5
Ett Pokémon för de minsta
3.0/5
Arga leken börjar nu
4.0/5
Hjärndöd action på fyra hjul
2.0/5
Se upp i backen!
3.0/5
Arkadfotboll på gatan
3.0/5
Sakaguchis sista chans
4.0/5
Bit för bit
Välgjort men innehållslöst
2.0/5