V ad skulle du säga om du fick veta att du kan identifieras via dina Google-sökningar? Eller att mataffären vet när du ställer till med fest? Vad du troligen röstar på för parti? Hur effektiv du är på arbetsplatsen? Om du föredrar blondiner eller välskräddade affärsmän? Det är många som gärna vill ha koll på dig, för att mera effektivt kunna fresta dig att köpa deras grejer, rösta på deras parti, jobba bättre eller hjälpa dig hitta en partner.
För ett år sedan väckte ICA:s personfokuserade reklamerbjudanden till sina kortkunder viss uppmärksamhet. Dessa grundar sig på registrering av allt du har köpt hos ICA och då använt ditt ICA-kort. Därmed vet affärskedjan en hel del om dina preferenser. Något liknande händer när du söker och handlar böcker och andra prylar hos vissa Internet-företag, som Amazon. De har koll på dina intressen och kan automatiskt rekommendera dig liknande saker. Såväl ICA:s som Amazons ”service” uppskattas av många. Det är ju bättre att få erbjudanden på sådant man verkligen vill ha, än på något man aldrig skulle vilja köpa.
ICA:s och Amazons rekommendationer baseras på vad du har gjort i en viss affär. Mera avancerat blir det när de annonser du ser på en webbsida specialanpassas – i realtid – efter dina intressen. Den sortens marknadsföring förutsätter en verkligt gigantisk datainsamling och mycket kraftfull databehandling. Du är inte direkt övervakad, men dina och miljontals andra surfares klickanden registreras och mönster sållas fram. På grundval av dessa mönster får du sedan den reklam som statistiskt sett passar just dig. De här verktygen blir bättre och bättre hela tiden och kan ibland bli mycket precisa; i princip skulle de kunna hitta dig. Är det då fortfarande (bara) bra att få skräddarsydd reklam?
Sådana här möjligheter bygger på så kallad ”data mining”, det vill säga man sållar fram mönster ur från början oordnade data. Om det kopplas ihop med mera avancerad artificiell intelligens – datorprogram som lär sig nya saker allteftersom de sållar oerhörda datamängder – får man kraftfulla verktyg för att (emellanåt) hitta nålar i höstackar, eller oväntade samband. Tekniken används i jakten på terrorister men alltså även av företag.
Nästa steg kan bli ”reality mining”. En applikation för Iphone som heter ”SoundSense”, ännu på försöksstadiet, lär sig att känna igen olika ljud och därmed var du är och vad du gör, i realtid. Med dess hjälp får du en sökbar ”dagbok” över vad du har gjort under dagen. Hur länge pratade jag med Nisse? Hur länge borstade jag tänderna? Hur många träffade jag på partyt? Vilken musik spelades i varuhuset? Tanken är att man själv ska ha nytta av det. Men man behöver ju inte så mycket fantasi för att komma på andra möjligheter.
Vad betyder då allt det här? Den som använder Internet eller en mobil är aldrig isolerad. Det blir svårare och svårare att vara för sig själv, även när man är ensam. Det är inte grannen som tjuvkikar på dig, men otaliga okända maskiner får hela tiden reda på mer och mer, allt i ”goda” syften naturligtvis. Än så länge verkar de flesta vara saligt omedvetna om de tekniska möjligheterna. Men vad händer den dag vi börjar tänka på dem lite till mans? Jag skulle vilja tro att människor protesterar och säger Stopp där! Jag vill vara ifred. Men jag oroar mig för att vi i stället kommer att anpassa oss. Bli fogligare, ännu mera lättmanipulerade.
