M an har diktat ihop en bakgrundshistoria åt honom, gett honom tysk brytning, försett honom med löjligt stora vapen och kastat in honom i ett äventyr vars primära syfte är att driva med spelhistorien.

Matt Hazards äventyr skämtar om det mesta: allt från lätta achievements (man låser upp den första bara genom att pausa spelet) och långa laddningstider till Wolfensteins platta estetik och de japanska rollspelens frossande i emo-frisyrer och överdimensionerade svärd.

Konceptet att driva med spelklichéer må se intressant ut på pappret, men det finns ett stort problem när det kommer till utförandet. Spel pariodierar redan spel, hela tiden. Spelnarratologi är redan superlöjlig, så att parodiera den är lite som att slå in öppna dörrar.

Men ett bra spel är ett bra spel, och om det är roligt att spela kan man ha överseende med det mesta. Sorgligt nog är de humorstiska inslagen spelets absoluta höjdpunkt; spelmekaniken känns hela tiden lite trasig och bandesignen är ett skämt. Kontrollen är centrerad kring ett okej coversystem, men den trista grafiken och den uråldriga AI:n kan inga sketcher i världen maskera.