F ilm tas på stort allvar i Berlin. Det märks inte minst under premiärvisningen av The shock doctrine av Mat Whitecross och Michael Winterbottom. Visningen som sker en måndagseftermiddag i den forna Östberlinska paradbiografen, Kino International, bevittnas av 500 besökare. Filmatiseringen som bygger på vänsterdebattören Naomi Kleins bok Chockdoktrinen kritiserar nyliberalism och marknadsekonomisk rovdrift. Filmen, liksom boken, driver tesen att systemet iscensätter ekonomiska kriser för att bana väg för storföretag och ekonomiska intressen, alltid på den lilla människans bekostnad. The shock doctrine är som film närmast att jämställa med en bildsatt ljudbok där en speakertext radar upp Kleins argumentation ackompanjerade av starka bilder från krishärdar runt om i världen. Filmen är i ännu större grad än Michael Moores filmer propagandistisk snarare än dokumentär. The shock doctrine väcker känslor hos berlinpubliken. Det applåderas, hejas och buas i en salig blandning. Stämningen känns förtätad och en smula hätsk. Regissörerna får både ris och ros efter förställningen. Publiken är delad i två läger. Ena halvan entusiastisk över filmens budskap, medan andra halvan tycks vara oroad för den stämning som filmen kan piska upp. Withercross och Winterbottom hävdar att de ger syn av verkligheten och att det är en version som allt för sällan visas. I Berlin, som har upplevt kommunism, vänsterterrorism, marshallhjälp och marknadsekonomi, blir filmen sprängstoff.

Efter att beskådat dokumentär med efterföljande politisk debatt på Karl Marx Allee kan man med tunnelbana ta sig några stationer väster ut för att närvara vid glamorös galapremiär av den senaste hollywoodrullen. Den korta förflyttningen mellan dessa filmiska motpoler blir lika kontrastfylld som om resan mellan östra och västra Berlin hade företagits under murens dagar. Under festivalveckan skrider bland annat Kate Winslet, Renée Zellweger och Demi Moore fram på röda mattan omgärdade av ivriga fotografer och nyfiken allmänhet. Några av filmerna som utmärker sig under festivalveckan är 50-talsdramat My one and only med Zellwegger och familjerelationsfilmen Happy Tears med Demi Moore. Båda filmerna är rakt igenom uselt genomförda. Filmer att hålla utkik efter under våren är däremot utmärkta The private lives of Pippa Lee och antikrigsfilmen The messenger med Ben Foster och Woody Harrelson i huvudrollerna. Festivalens finaste pris, Guldbjörnen, gick välförtjänt till det peruanska våldtäktsdramat La teta asustada/The milk of sorrow som får svensk distribution via Folkets bio senare under året.